– Klart det var tufft i början. Allt fokus i våra liv låg helt plötsligt på blöjbyten, gummistövlar och mattider, säger 38-åriga Linda Nilsson där hon sitter i köket hemma i Skogsbo, strax utanför Norrköping. I knäet har hon minstingen som frenetiskt suger på nappen och klänger lite rastlöst, precis som en tio månader gammal krabat ska göra. På golvet nedanför ligger hans storebror som är drygt tre år och leker med en liten lastbil.
Lindas Sambo, Stefan Hammarström, 48 år, fixar fram kaffet och snart ansluter även parets dotter Felicia. En helt vanlig familj, men ändå inte. För småkillarna är således inte Linda och Stefans biologiska barn.
De flyttade in i april i år, efter en frivillig omplacering från de biologiska föräldrarnas sida. Det handlar alltså inte om något tvångsomhändertagande. Omplaceringen sköttes av ett privat företag med uppgift att hitta familjehem.
Stefan och Linda är noga med att inte röja något som är sekretessbelagt. De sträcker sig till att säga att pojkarna hör hemma i en annan kommun i Östergötland. De tillägger också att de har en väldigt bra relation till pojkarnas föräldrar. Stefan visar en litet blomarrangemang som de fått som bevis på uppskattning.
– Tanken på att vi skulle vara familjehem växte fram hos oss både Linda och mig, var för sig. Vi kände båda att vi ville göra någonting bra så vi snackade ihop oss och tog beslutet, säger Stefan.
Ett beslut som inte var alldeles enkelt att fatta, låter de förstå. För det krävs en hel del för att få vara familjehem. Långa intervjuer, hembesök från myndigheter där varenda vrå inspekteras och ännu fler intervjuer. Koll med arbetsgivare, kronofogden, kompisar och en slagning i polisregistret därtill. Dessutom krav på en genomgången kurs för att vara väl förberedd.
Och sist men inte minst, att man med kort varsel måste vara beredd att bli de föräldrar som de omplacerade barnen behöver där och då. Det ställer känslomässiga krav, att snabbt ta till sig barnen med de behov de har.
– Vi kanske inte hade tänkt oss två blöjbarn, lillkillen var bara fyra månader när han kom och storebrorsan två och ett halvt år. Och den stora hade väldigt mycket egen vilja, det tog på krafterna att få det att fungera. Men nu rullar det på och vi har hittat vår vardag. Vi tycker om dem precis som om de vore våra egna, säger Linda som jobbar som sjuksköterska men som nu under hösten är ledig för att vara hemma med småttingarna. Hon tog över efter Stefan som var hemma den första tiden. Nu är han tillbaka på jobbet som key account manager på ett företag.
Enligt beslutet som ligger, handlar pojkarnas placering om en så kallad uppväxtplats. Det innebär att planen är att de ska stanna i Skogsbo tills de fyllt 18 år.
– Men det kan dessvärre ändras, killarna är ju inte tvångsomhändertagna. Så vi vet egentligen inget om framtiden. Det känns jättejobbigt, tillägger Linda och ger minstingen en puss på kinden. Så börjar han skratta hejdlöst när Felicia stoppar in hans napp i sin mun och gör en grimas. Deras blickar möts och Felicia ser lycklig ut över att ha fått lillkillen att storskratta.
Men att plötsligt få två småsyskon var inte helt enkelt för Felicia.
– I början skrek den stora pojken hela tiden mitt namn, och ville bara vara där jag var. Det var jobbigt. Men nu är det bra. Jag blev jätteorolig när jag trodde att han försvunnit en gång, men jag hade glömt att han var på dagis, säger hon och skrattar.
Linda och Stefan är också noga med att få egentid med Felicia. Både mamma och dotter har ett stort hästintresse och tillbringar en stor del av den lediga tiden i det egna stallet i närheten av hemmet.
Så hörs plötsligt ett skrik. Treåringen har rest sig upp från golvet och slaget i huvudet. Efter lite tröst har tårarna bytt ut mot ett leende och han springer in i vardagsrummet för att leka.
– Vi ångrar verkligen inte att vi blev ett familjehem, säger Stefan. Att ta steget är något de verkligen rekommenderar.
– Vi tänker på pojkarna som våra egna barn och försöker leva så. I somras åkte vi alla till Kroatien. Det jobbiga är om de inte blir kvar hos oss, det vill jag inte ens tänka på säger Linda och Stefan nickar.
Så kommer treåringen tillbaka ut i köket, klättar upp i Stefans knä och utbrister med en kram ”Pappa!”