Yngve ser pigg och glad ut, och han skrattar ofta. På Nobeldagen blir det 100-årsfest i Karlsby lägerskola. Öppet hus för släkt och vänner, och det kommer gäster från Motala, Skåne, Stockholm, Uppsala – och USA.
Naturligt nog hör han lite dåligt, så dottern Eivor och svärsonen Johnny är med när vi träffas på trygghetsboendet i Gamla stan i Motala.
– Yngve har varit en riktig kraftkarl, men nu är han bunden till rullstolen efter ett brott på lårbenshalsen, säger Johnny.
Som de flesta mycket gamla människor har Yngve Lundberg levt ett liv fyllt av hårt arbete och äventyr. Han föddes i Lillgranberg nära Jörn i Västerbotten. I huset bodde Yngves föräldrar Verner och Ida, småsyskonen Alfhild och Sigurd, farfar och farbror och ofta även inneboende.
Familjen drev ett småbruk med grisar, kor, får, höns och hästar.
För att tjäna pengar arbetade Yngve mycket med kolning. Och det arbetet har han tydliga minnen av än i dag. Han minns precis hur allt gick till.
– Det var under kriget. Vi var tre–fyra man som jobbade med milorna. Jag hade ett kolarkort, som visade att jag behövdes för att skaffa fram kol.
Den licensen behövdes de gånger befälen ville hålla Yngve kvar som soldat under beredskapen. Han berättar hur han tvingades säga ifrån och hålla på sin rätt att göra nytta i skogsarbete och kolning i stället för att vara i militärtjänst.
Att vara kolare innebar ett hårt arbete, som ju bland annat krävde att man höll sig vaken i skift för att passa elden i milan, började det brinna med öppna lågor kunde allt förberedelsearbete vara förgäves. Det där minns Yngve, fast det är 75 år sedan. Men det brukade gå bra.
– Vi fick ihop totalt 100 järnvägsvagnar med kol, berättar han.
Jakt har Yngve också stor erfarenhet av. Vägen till skolan gick genom skogar och över berg och där fanns tjäder och orre. Brodern Sigurd lärdes av Yngve att sätta snaror och Yngve själv var bara elva–tolv år när han började skjuta hare med hagelgevär. Älgjakt blev det förstås också, och räv sköts för skinnens skull.
Älgjakten fortsatte Yngve med även sedan han hamnat i Motalatrakten. Det blev årliga besök i hemtrakternas stora skogar, och det var möjligen dem han saknade efter att ha blivit östgöte.
24 år ung gifte sig Yngve med Greta, som gick bort för tolv år sedan. De fick fyra barn: Hjördis, Eivor, Alice och Signar.
Familjen hade kunnat bli kvar i hembygden om inte Jörns kommuns byråkrati hade förändrat allting.
– Jag hade köpt skog, avverkat och sågat upp virke och skulle börja bygga. Men efter att ha väntat i tre år på byggnadslov fick det vara nog.
1951 flyttade familjen Lundberg till Vaxholm, där Yngve Lundberg hade anställts som murare. Hans stora skicklighet i det hantverket är närmast legendarisk, och det kan han berätta om, med stolthet. Snickeri- och murningsarbeten arbetade han med ända till pensionen 1980.
– En sotare som skulle provtrycka några skorstenar som jag hade byggt sa att det var det bästa han hade sett. Folk kunde fråga vem som hade murat. ’Det har Yngve Lundberg gjort. Ja, då behöver vi nog inte provtrycka.’
Efter några flyttar runt om i Mälardalen kom familjen Lundberg till Karlsby 1955. Förutom hårt arbete var både Yngve och hustrun Greta engagerade i Röda Korset. Den sportintresserade Yngve jobbade på fritiden på speedwaytävlingarna i Motala och med Vätternrundan, som massör och sjukvårdare.
– Jag skulle nog ha klarat att cykla rundan, men det gjorde jag aldrig. Men nog har jag knådat många.
Men skidor har han åkt, förstås, västerbottning som han är. Och där finns ett påbrå i släkten. Morbror Verner Lundström körde för Arvidsjaur och vann Vasaloppet ett år, kom tvåa och trea andra år.
Numera blir det förstås skidåkning på tv. Sportintresset är oförändrat stort.
Yngve trivs på äldreboendet i Motala, men han bodde ensam kvar i sitt hus i Karlsby fram till för sex år sedan och hade då daglig hjälp av mellandottern Eivor.
Och på Nobeldagen blir det 100-årsfest i Karlsby.
– Kungen får konkurrens den dagen, skrattar Yngve.