Du blundar, önskar att det bara kunde bli tyst. Tyst, om bara så för en sekund.
Det blir inte tyst. Kriget fortsätter. Dina föräldrar är borta för länge sedan. Du har bara din lillebror kvar, som du nu själv, på egen hand, ska försöka ta hand om. Du vet inte vart mamma eller pappa är. Det enda du kommer ihåg är din mors framtvingade leende hon hade på sina läppar den dagen ni skildes åt. Hon sa till dig att allt kommer bli okej. Men nu undrar du. Kommer det nånsin att bli tyst i vår värd? Kommer det nånsin att bli okej?
Du känner hur gråten inom dig vill komma fram. Du saknar ditt gamla liv så mycket att hjärtat värker. Du ber en kort bön till den Gud som du inte längre tror finns. För vilken Gud skulle orsaka sådan här smärta för så många?
Du sträcker på dig. Tar in verkligheten. Du tar om greppet om din lillebrors hand ännu lite hårdare. “Nej. Tänk inte så. Jag ska överleva. Vi ska överleva”.
Det var för ungefär 90 år sedan som världen vändes upp och ner. Adolf Hitler kom till makten och bestämde sig för att utrota allt och alla som han inte tyckte passade in i den ariska bilden. Detta ledde till att minst elva miljoner människor dog. Elva miljoner. Det är lika mycket som hela Sveriges befolkning. Dessa människor dog dock inte när de mördades. De dog när de fick samhällets skam på sina axlar.
Judar var framför allt de människor som blev offren under andra världskriget. De blev inträngda i särskilda bostäder där de näst intill svalt till döds. De fick knappt göra någonting. Innan deportationen av judar påbörjades fick varje jude/judinna bära en gul stjärna på sitt bröst för att visa att man var en av dem. En av dem som var anledningen till den ekonomiska krisen, en av dem som var anledningen till att Tyskland förlorade kriget.
Jag är 14 år. Jag har växt upp med att alla är lika mycket värda: oavsett kön, sexuell läggning, etnisk tillhörighet och så mycket mer. Att barn och ungdomar på 1900-talets början växte upp med tankesättet om att bara ariska människor var de som hade ett bra värde, låter helt sjukt i mina öron. Om jag skulle växt upp på 1900-talet, menar du alltså att vi skulle haft rätten att slå judarna i klassen? Rätten till att sjunga sånger på musiken om hur värdelösa de är? Rätten att hata judar, just för att de är judar?
Hallå? När ska vi vakna? När ska världen vakna!? Att det än idag finns folk som inte tror på Förintelsen, stöttar den eller skrattar åt den, är förskräckligt. Vilken bit av historien har ni missat? Ska mina barn behöva växa upp i en värld där förintelsen håller på att återväckas?
Vi måste ändra världen. Inte sen. Inte imorgon. Inte om ett år. Vi måste ändra världen nu. Idag. Med hjälp av varandra kan vi se till att lära oss av historien. Så att det som hände aldrig någonsin händer igen.
Malva Nilsson, 8D, Skolgårda skola