I morgon för 60 år sedan föddes Per Karlsson i Hedemora, Dalarna. Men redan som sjuåring flyttade han med föräldrarna till söder om Stockholm, Trångsund. Därav frånvaron av dalmål.
Per började jobba som brevbärare, vikarierade på lördagar och storhelger.
– Det var för att jag ville köra Tjorven, säger han.
Detta jobbade han med samtidigt som han gick på Tandläkarhögskolan, där han hade börjat 1977. År 1980 var det slutjobbat på Posten. Tjorven hade bytts mot ett annat bilmärke, i halt väglag blev Per påkörd bakifrån, den nya postbilen fick skrotas och då fick det vara nog.
Julen 1981 var Per färdig tandläkare. Jag frågar vad som fick honom att välja det yrket.
– Något ska man ju göra, säger han lakoniskt – men tillägger att han alltid har tyckt om sitt jobb och förmodligen skulle göra samma yrkesval i dag.
– Jag trodde nog att det skulle vara lätt att få jobb också, men det var det inte då. Mellan 1982 och 1987 rådde ett överskott på tandläkare. Men till sist fick jag ett vikariat på Folktandvården i Motala.
Efter tre månader gick vikariatet ut och Per återvände till Stockholm.
– Men då hade jag fått smak på livet i Motala. Jag upptäckte att jag inte ville bo i Stockholm, trots att jag var uppväxt där.
Per ringde tandläkaren Bengt Ahlskog i Motala, som då var 73 år, men ändå först lite osäker på om han skulle sluta och låta någon annan ta över. Men efter några dagars funderande sa Bengt i telefon ”När kan du börja?”.
Hösten 1982 blev det klart, Per tog över kliniken. Och sedan har det rullat på.
Men mycket har hänt i tandvården.
– Den tekniska utvecklingen under de här åren är stor. Digital röntgen, digitala journaler, genombrott för implantaten, att man kan använda scanner i stället för avtrycksmassa, vilket torde vara en välsignelse även för patienten. Att man sedan mitten av 1990-talet inte längre använder amalgam.
Per säger att han inte precis gått i bräschen för en sådan sak som att avskaffa amalgam, det är viktigt att ersättningsmedlet för amalgam fungerar innan man går över till det.
– I en relativt liten stad med social kontroll gäller det ju att göra ett bra jobb, säger han, och jämför med att en fuskbyggare knappast skulle komma undan i en liten eller medelstor stad så som man kan göra i storstäder, där man försvinner i mängden.
För att hålla sig à jour med all denna tekniska utveckling deltar Per Karlsson i två kurser per halvår.
Och hur har tandhälsan utvecklas under alla de år du har jobbat?– Den är mycket bättre, särskilt bland unga. De har en medvetenhet om det ohälsosamma i småätande, i sötsaker och läsk, säger han.
De larmrapporter man emellanåt kan ta del av om hur mycket socker folk sätter i sig ger ingen rättvisande bild, menar Per.
– Det är en förhållandevis liten grupp som inte kan hantera det där, säger han.
– En ung människa behöver, med tandvårdsbidrag, bara betala 400 kronor om året för en undersökning. Och vad kostar det att fika några gånger i veckan?
På sikt blir ju tandläkarna arbetslösa då?– Ja, säger Per och ser nöjd ut, men tillägger:
– Det finns ju annat som händer med ens tänder, de behöver regleras, man kan skada sig.
Och nu fyller du 60, hur länge vill du fortsätta i yrket?– Jag hoppas nog att någon ska ta över inom fem år.
Vad ska du göra då?– Bygga en modelljärnväg. I dag står alla grejerna i ett vitrinskåp.
Per Karlsson har en annan udda hobby. Han samlar på ishockeyspel.
– Det är en dum hobby, säger han med ett leende.
– De tar ju plats. Jag har 25 stycken.