Åsa Johansson har varit aktiv i ridklubben utanför Motala i flera år. Gemenskapen med både medlemmar och djur ger henne mycket glädje.
Det är lördag och Åsa befinner sig i stallet i Nyckelby strax utanför Motala. Det är i och för sig inget konstigt att hon är där, för det har hon varit regelbundet de sista åtta, nio åren. Skillnaden nu är att ute i hagen står hennes alldeles egna häst, Air Pure Mury Marais Z, kallad Zäta.
Åsa kommer från Boden men flyttade till Motala för snart 20 år sedan för kärleken. Ska hon hem och hälsa på familjen i Sävast är det 110 mil, enkel resa.
Hon berättar att hästintresset väcktes redan som ung och under några år hade hon också en egen häst. Men när hon började i gymnasiet i Skellefteå sålde hon den.
Efter det, säger Åsa, red hon bara sporadiskt under många år tills hon började på ridskolan i Motala.
Här har hon sedan dess varit en väldigt engagerad klubbmedlem, som inte bara rider lektion utan också engagerar sig i hela verksamheten - och alla hästar.
Åsa har även prisats.
– I fjol blev jag "Årets Nyckel". Det är ett pris från stallet. Sedan har Ungdomssektionen två år i rad utsett mig till Årets stallkompis. Det är ganska roligt att en tant på nästan 50 år får pris av dem. Det var gulligt.
Du har inga egna barn, vad betyder det då för dig att vara så engagerad?
– Det är kul. Man är en i gänget och de snackar med en.
När Åsa framhåller just att hon är tant brukar ungdomarna svara: "näe du är skitrolig".
– Jag tycker om att umgås med alla åldersspann, fortsätter hon. Det spelar ingen roll om man är ung eller gammal. Det är så fantastiskt härligt och man får så mycket tillbaka, både av tvåbeningarna som äger hästarna och av fyrbeningarna själva.
När väcktes tanken att köpa egen häst?
– Vi har haft lite otur här och haft ett underskott på stora hästar samtidigt som ryttarna blir både tyngre och längre. Det är också lite generationsskifte, många vuxna börjar rida. Då gjorde jag en deal med stallet.
Åsa berättar att hon tänker låta Zäta gå med i verksamheten vissa lektioner. Hon tycker att det är en "win-win" eftersom hon då vet att hästen blir omhändertagen när hon inte kan vara på plats.
Åsa Johansson skojar lite med Zäta som är en hög herre, svår att nå upp till.
För dagen bär hennes nye vän en fin ljusblå och vit grimma med ludd.
– Pressen skulle ju komma, säger Åsa glatt.
Hon berättar vidare om hur hon började sitt hästsökande via olika annonser. När hon fann Zäta läste hon att han skulle vara 1,72, meter hög.
– Det tror vi inte ett smack på. Han är nog mer 1,76-1,78 så han är en stor och mastig herre.
Han har ett förflutet som tävlingshäst i hoppning och har startat höga klasser i Frankrike, Belgien och Nederländerna.
– Han blev nog lite besviken när han tog i över 40-hindret nyligen, säger Åsa och skrattar.
Innan Zäta kom till Nyckelby stod han i ett stall i Nybro och två av Åsas ridlärare åkte ner för att provrida honom.
– "Du måste köpa honom han är jättefin", fick Åsa höra över Face-time.
Från Småland till Östergötland. Zäta har börjat vänja sig vid sin nya miljö och fått nya hästkompisar.
En måndag i mitten på mars, i oväder, åkte hon själv ner för att hämta sin häst.
– När jag kom in och tittade på honom så tänkte jag, "oj vad stor han är". Men han hade så himla snälla ögon.
Vilken är den största skillnaden mellan att ha häst som tonårstjej och vuxen?
– Nu kan jag köpa alla de där roliga sakerna, som luddgrimmor, roliga täcken och schabrak. Det kunde jag inte göra när jag gick i skolan.
Åsa ser fram emot att utvecklas tillsammans med Zäta och hon uppmuntrar andra, som går i liknande hästtankar att våga satsa:
– Kör! Har man haft en dröm, våga chansa. Det här är inget genrep. This is it!