Pjäsen heter ”Gentlemannen”, Hannas roll är Evangeline Barley, älskarinna till en av Henrik Dorsins åtta olika rollfigurer i denna kritikerhyllade musikal. Premiären var i januari och den 28 april spelas den för sista gången.
Sedan vidtar en sommar där Hanna Ulvan kommer att hinna vara ledig en del men också fortsätta med olika framträdanden i och runt hemstaden Motala. Det brukar gå bra; förra sommaren testade Hanna och några kolleger att hålla musikalkonsert i Ekebyborna kyrka. Kyrkan rymmer 150 personer. Det kom 300.
– Vi lyckades klämma in alla, säger Hanna.
Hennes fortsatta väg som scenartist tycks ligga vidöppen.
Efter sommaren väntar nämligen nästa roll, i Värmlandsoperans uppsättning av ”Something rotten!”, en skruvad komedi som utspelar sig på 1500-talet, om renässansens poeter, där William Shakespeare är något av en värsting. Repetitionerna inleds i september, premiär i november.
– Det är min grej, skruvade komedier. Humor vill jag gärna ägna mig åt.
Hanna kan få folk att skratta, även bakom scenen. Hon och kollegan Henrik Dorsin och resten av den förhållandevis lilla ensemblen som spelar ”Gentlemannen” har sanslöst kul även på lediga stunder, kan hon berätta.
– Henrik är fantastisk att jobba med, mycket för att han faktiskt skrattar åt mina skämt och inte bara tvärtom.
Trots att hon bara är 25 har Hanna Ulvan hunnit med mycket i showbizbranschen. Det började redan när hon var i sexårsåldern.
– Som andra ungar mimade och dansade jag till ”Hits for kids” och Britney Spears, som var min idol. När jag var elva år sjöng jag på riktigt, i skolan tillsammans med en kompis. Och då fick jag beröm. Och upptäckte att jag hade sångröst.
Den upptäckten ledde till körsång och sånglektioner.
– Jag förstod att det var sång, dans och teater jag skulle jobba med och jag blev väldigt inspirerad av Hanna Lindblad (numera von Spreti, en annan Motalabördig artist) som jag såg i ”Singin’ in the rain”.
Vägen tycktes utstakad: Gymnasieskolans scen- och musikalprogram i Norrköping blev avgörande för Hanna Ulvan.
– Om jag inte valt den utbildningen hade jag aldrig ägnat mig åt det här i dag, säger hon.
Under gymnasietiden var hon med i "Teaterbåten", som gästade Motala i Lokverkstan sommaren 2010, vilket ledde till att hon fortsatte att uppträda på Arbisteatern i Norrköping.
Och sedan fortsatte det: Performing Arts School i Göteborg avlöstes av Högskolan för Scen och Musik i samma stad. Den sistnämnda gav Hanna en fot in i branschen. Under praktiken 2015 gjorde hon den roll hon nu gör på Oscars, på Värmlandsoperan.
– Men inför uppsättningen på Oscars fick jag göra en audition för rollen igen, så det gick inte med automatik.
Listan över det Hanna Ulvan hunnit med som artist är imponerande: Redan som 17-åring spelade hon alltså i ”Teaterbåten”, vilket bland mycket annat följdes av shower i Valdemarsvik 2010 och 2011, teater i Medevi i regi av Ulf Holmertz 2013-2016, flera stora projekt under Högskoletiden i Göteborg, till exempel ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” och så ”Phantom of the Opera” på Cirkus i Stockholm för ett år sedan, tillsammans med Peter Jöback.
– En ära att få jobba med honom, säger Hanna.
En målmedveten perfektionist, säger hon när jag frågar hur han är som arbetskamrat.
Hur ser du på framtiden nu, vad drömmer du om?– Att få jobba på Oscars är ju en dröm som gick i uppfyllelse. ’Nu är jag här’, brukar jag tänka för mig själv. Men det är klart att jag vill jobba utomlands. Kanske London. En huvudroll vore fantastiskt.
Att verkligen kunna försörja sig som artist är också en dröm som nu har blivit verklighet. Hanna håller på att komma tillrätta i Stockholm och har just flyttat in i en lägenhet i innerstaden. Men Motala är ännu något av en bas. Jag träffar Hanna i föräldrahemmet som ligger vackert vid Borens strand och i Motala med omnejd vill hon fortsätta att stå på scenerna.
Någon östgötska kan man inte höra när hon talar.
– Men den finns där! Östgötskan kan vara bra att ta fram ibland när man ska spelad skruvad komedi…
Hur är det att ha som yrke att stå på scen och göra samma sak, kanske fem kvällar i veckan?
– Det är ju egentligen konstigt. Visst blir jag nojig ibland och det har hänt att jag kommit av mig lite. Men nervös måste man vara, det leder till att man blir fokuserad. Det ligger en trygghet i att vara nervig inför en entré. Det har hänt att jag blivit nervös för att jag inte är tillräckligt nervös.
Och hur känns det efter en föreställning?Då är jag liksom ännu mera hungrig. Rastlös. Väldigt pigg och uppåt, då vill jag inte åka hem och lägga mig. Jag är kvällsmänniska. Så nog är jag i rätt bransch!