Malin har alltså hittat rätt yrke. Hon arbetar på femte året som lärare och mentor på Karin Boye-skolan i Motala och redan när man kommer innanför dörrarna en måndagsmorgon känner man att här råder en varm och glad stämning.
Skolan satsar på ett jämförelsevis lågt antal elever i varje klass.
– 30 elever i en klass är nog otänkbart här, säger Malin.
– Det allra viktigaste är relationen till barnen, jag vill verkligen se var och en av eleverna och känna dem. Redan när jag hälsar på dem på morgonen vet jag hur de mår. Det där är det bästa med jobbet.
Malin Ragnehed är lärare i svenska och matte för fjärde- och sjätteklassare och mentor för en klass i årskurs fem.
– Min klass är världens bästa barn, jag tycker verkligen om varenda en av dem.
Malin är Borensbergstjej från början. Hon växte upp där tills hon var tolv, sedan flyttade familjen till Stråkens gård nära Kristberg, där mamma Sigrid och pappa Per-Olof fortfarande bor.
Hon gick på Lärarhögskolan i Linköping från 2008 och blev klar 2012.
– Jag gjorde ett uppehåll under ett år, tappade nog lite motivation för pluggandet ett tag. Jag ville egentligen bara bli klar.
Under pausen jobbade hon som personlig assistent i Linköping och reste lite, bland annat till Thailand.
– Sedan ville jag sätta i gång igen – och jag blev klar.
Malin fick jobb i vikariepoolen i Motala och jobbade på många skolor i stan och på landsbygden.
– Men jag hade en studiekamrat som jobbade på Karin Boye och förstod att det var här jag ville vara. Först fick jag en klass med bara åtta barn, som sedan fylldes på och blev större. Och nu är jag inne på min andra klass som jag följer tills de går vidare till högstadiet.
Malin lovordar stämningen, sammanhållningen mellan kollegerna och miljön på skolan.
– Det är känslan av att detta är en liten skola. Alla barnen kan gå till vilken vuxen som helst i kollegiet och bli sedda, känna sig trygga. Den där tryggheten är det viktigaste av allt.
Och själva pedagogiken?– Jo, jag är bra på matte till exempel, men ännu bättre på relationer med barnen och kollegerna. Jag älskar att gå till jobbet och vi är ett fantastiskt gäng.
Malin är också hästtjej. Eller före detta.
– Jag har ingen egen häst längre, men jag rider ibland.
På Stråkens gård finns många hästar och hon tillbringar mycket tid där.
– Stråken är nog den plats som är mest hemma. Där umgås jag med mina föräldrar, min bror och svägerska och deras barn.
Varför blir man egentligen hästtjej?– Det verkar som om man har ett behov av att ta hand om någonting. Och jag var en sån där tjej som tyckte att min häst, den kunde bara jag sköta på rätt sätt, ingen annan, säger Malin med ett skratt.
– Men egentligen är det häftigaste med hästar att man får en speciell relation till ett jättestort djur, ett som dessutom litar på en. Och jag litar på hästen. Jag kan få den att lyda mig för att den har en absolut tillit till mig. En svårslagbar känsla.
Förutom yrket och livet på landet ägnar sig Malin åt att träna, resa och planera resor.
– Vi var ett gäng som tränade inför Tjejmilen i september på lite olika platser. Bland annat var vi på en träningsresa på Fuerteventura. Fantastiskt!
Och till nästa sommar finns det planer på en äkta ”road trip” i USA. Highway 1 i Kalifornien, tillsammans med en kompis.
Men närmast: en jättefest kommande helg.