– Det började med att mamma Britt, som länge var hemmafru, började arbeta som sjukvårdsbiträde. Hon stormtrivdes på jobbet och inspirerade mig, säger Göran Gruber.
Görans mamma arbetade så småningom tillsammans med Barbro Beck-Friis, banbrytande profil inom äldresjukvård och berömd för den lasarettsanslutna hemsjukvården.
– Mamma tyckte nog dessutom att grabben skulle bli doktor. På den tiden kunde man sommarjobba på lasarettet och man kallade intresserade ungdomar till en informell anställningsintervju. Jag gick på en sådan och blev antagen. I samband med den blev jag också intervjuad i radio av den då välkände reportern Nisse Hilding, jag vet inte om det kan ha spelat in …
Göran jobbade två somrar på lasarettet och fortsatte som springvikarie under gymnasietiden, bland annat på akuten. Och trivdes lika mycket som mamma hade gjort.
Vad var det som tilltalade dig så starkt?– Svårt att säga. Yrkets karaktär och status var naturligtvis lockande. Arbetsgemenskapen på alla nivåer. Arbetet, inte minst på akutmottagningen var stimulerande och jag lärde mig otroligt mycket. Man fick vara med och ta hand om många och svårt sjuka patienter, exempelvis vid gipsningar, sårskador och hjärt-lungräddning. I vissa avseenden en absurd arbetsplats för en gymnasist med läkarambitioner. Som de där dokusåporna man undviker att se på tv numera, där allt händer samtidigt, säger Göran med ett skratt.
I tre år arbetade han som sjukvårdsbiträde, och gjorde också värnplikten ett år, men var fast besluten att ”trassla sig vidare”. Här kom Högskolereformen 1977 lägligt till pass eftersom man då kunde tillgodoräkna sig arbetslivserfarenhet till gymnasiebetygen.
– Jag sökte till läkarutbildningen på Karolinska Institutet och kom in 1981. På den tiden var KI bäst. Där fanns de medicinska auktoriteterna som lärare och föreläsare, en och annan Nobelpristagare likaså. Det var fantastiska år. En liknande känsla som på akuten i Motala, här var man liksom grabben från landet som hamnat mitt i smeten.
Innan sonen Hannes föddes var det läge att återvända hemåt Östergötland, flytta tillbaka till lägenheten i Motala, pendla och göra resten av utbildningen i Linköping fram till läkarexamen 1987. Därefter vikariat som underläkare, allmäntjänstgöring och specialistutbildning i kirurgi med Motala som huvudarbetsplats och med viss tjänstgöring på RIL/US in på 2000-talet. Sedan vidtog en tid i Örebro och dubbel bosättning.
– Jag hade hus i Motala och lägenhet i Örebro i 13 år, försökte emigrera, men lyckades inte.
Göran arbetade med kärlkirurgi, forskning och undervisning i Örebro, men hade hela tiden kontakten kvar med Lasarettet i Motala.
För ett antal år sedan flyttade Göran hem till Motala på heltid och en tjänst som specialist inom allmänkirurgi. Vilket innefattar mottagningsverksamhet och kirurgiska ingrepp inom ramen för dagkirurgi: bråck, gallstensoperationer, borttagande av hudförändringar av olika slag, bland mycket annat.
– Det är full snurr, säger Göran, som lovordar sin arbetsgivare Aleris Specialistvård, som på Region Östergötlands uppdrag driver kirurgiska, ortopediska och anestesikliniken vid LIM. Vilket för oss in på ämnet privatisering och vinster i välfärden, och det får Göran Gruber att gå i gång ordentligt.
– Jag är gråsosse, före detta rödvinsvänster. Och automatiskt hade jag betänkligheter att arbeta för en privat vårdgivare. Jag har gjort ett mentalt lappkast utifrån mina erfarenheter. Aleris har fullt fokus på patienten, eller kunden om du så vill. Att leverera bästa medicinska kvalitet, professionellt omhändertagande och detta med full valuta för skattekronorna är ett lysande exempel på privat samhällsansvar. Inte självklart på läckande storsjukhus. De politiker som stormar mot vinster i välfärden är dessutom ute och cyklar.
En annan passion i Göran Grubers liv, förutom yrket, är musik. Det började på 60-talet och fortsatte via proggtiden och rock till nutidens mer finstämda akustiska föredömen.
Göran spelar gitarr och han äger en akustisk pärla, ett instrument byggt av David Sundberg, världens kanske främste gitarrbyggare, känd för att ha byggt gitarrer åt Lars Winnerbäck, Mauro Scocco, Di Leva, Wakenius, First Aid Kit med flera och inte att förglömma en gitarr till Keith Richards.
Torsdagskvällar träffas ett gäng om fem entusiaster i Görans vardagsrum.
– Vi har repat drygt ett år nu och börjar bli mogna att ta oss utanför komfortzonen. Debuterade när vi kom tvåa i somras på Gatumusik-VM i Askersund där V:et där står för Vättern. Görans band kallar sig Answer; 42 ifrån kultromanen ”Liftarens guide till galaxen”, där det sägs att svaret på vad som är livets mening är just – 42.
Göran säger att musiken bandet spelar är ”mollbetonad akustisk gubbcountry med inslag av folk och americana”. Kort och gott.
– Och så blir det lite irländskt för att få in uptempo-låtar emellanåt.
Göran Gruber har en rik fritid, trots att man kan tro att jobbet är hela hans värld. Förutom musiken också en nyligen införskaffad husbil, som redan varit i England på musikfestival och hälsat på musikervänner. Dessutom en båt i Tegelviken och två motorcyklar.
Och så matlagning.
– Jag har svårt att spela gitarr just nu, eftersom jag skurit mig i fingertoppen, säger han och nickar mot stället med kockknivar.
Men sedan tar han ändå fram sin ögonsten och spelar.
Det låter utmärkt.