Det är frågor som virvlar runt i mina tankar. Hur kunde egentligen så många människor känna den där grova, hemska ondskan inom sig. Så mycket ondska att de var villiga att utplåna flera miljoner människor. Flera miljoner. De var människor. Precis likadana som dig och mig.
Förintelsen är en händelse som gör mig tårögd bara av att tänka på den. Jag har ingen relationen till förintelsen. Ingen relation alls. Men jag kan ändå känna en sådan stor sorg och medkänsla för alla som var iblandade. Allt jag har lärt mig har jag läst i skolan, böcker och på internet. Jag har inga bilder i mitt huvud som lever kvar eller historier jag kan berätta för mina framtida barnbarn. För jag var aldrig där. Jag blev inte utsatt. Och många skulle säga att det handlade om tur. Turen att ett visst antal människor klarade sig från att bli mördade under förintelsen. Det handlade inte alls om tur. Tur handlar om att få yatzy på första kastet. Tur handlar om att det är din favoritmat i skolan. Tur handlar inte om att du klarade dig undan från att få ett skott i bakhuvudet bara för att du är du. De där människorna skulle aldrig varit där. De hade inte gjort något alls för att förtjäna det. Ingen förtjänar det.
Jag är en tjej på femton år. De flesta skulle tro att mitt största problem i livet är att bli dumpad av en kille eller att inte hitta laddaren till min mobil. Det är det de äldre tror. Att unga nu för tiden bara bryr sig om oviktiga saker och att ”allt var så mycket bättre på vår tid”. Var det? Var det verkligen det? Hur kunde då den här hemska händelsen hända. Flera miljoner oskyldiga människor dog och alla bara kollade på. Varför sa ingen ifrån? Det tog ungefär tolv år för att allt skulle få ett slut från att Hitler kom till makten. Människor plågades och mördades i flera år. Jag hade hunnit gå ut universitetet. Någon hade hunnit uppnå sin dröm. Du hade hunnit läsa den har texten om och om igen minst fem miljon gånger. Men i stället så blev de där åren ett helvete för oskyldiga människor. Och allt var bättre förr i tiden?
I den här generationen som pågår just nu skulle jag aldrig kunna se framför mig att något sådant här hemskt skulle kunna hända igen. Aldrig. De flesta har vuxit upp med att alla är lika mycket värda. Och det är precis vad vi är. Lika mycket värda. Det spelar ingen roll vilken bakgrund, hudfärg, kön eller sexuell läggning du har. Ingen ska bli behandlad så fel som människor blev under förintelsen. Det kommer jag alltid stå vid. Fram tills mitt sista andetag.
I samband med Förintelsens minnesdag har elever på Motala kommuns högstadieskolor skrivit texter. Vi publicerar ett antal av dessa under de kommande veckorna.