Han var inte intresserad från början, säger han. Men systern Hilda var och är hästtjej.
– Syrrans häst skulle säljas. Hon blev så ledsen för det. Jag var ju bara nio år men tänkte att jag kan pröva så kanske vi kan behålla hästen.
Den planen fungerade med råge, kan man säga.
– På tisdagen var jag ute och red, på torsdagen i den veckan var jag med i en hopptävling, på fredagen fick jag licens för att tävla i en viss klass och på lördagen tävlade jag.
Där kunde man ana en viss målmedvetenhet.
Hugo ramlade av och blev utesluten i den där lördagstävlingen, men skam den som ger sig.
– Konstigt nog blev jag sugen på att fortsätta. Jag fick tillgång till bättre hästar och det började gå allt bättre.
Tävlingsrytteriet blev Hugo Wihlmarks liv efter de där dagarna för elva år sedan. Efter högstadiet vände han skolbänken ryggen och satsade på sin passion genom att göra praktik hos Evelina Tovek i Göteborg, numera världscupryttare. Sedan har det fortsatt.
Fram tills Hugo fyllde sju år bodde familjen i Motala men flyttade till Stenstorp nära Medevi.
– Mamma var hobbyryttare då så vi hade hästar. Men jag trodde att jag skulle bli militär. Jag har en morbror som är antikhandlare, han har en massa gamla vapen och dem blev jag fascinerad av. Jeepar och fyrhjulingar gillade jag också. Men jag fick ju ett helt annat intresse.
När Hugo var 13–14 år flyttade familjen till en gård några kilometer utanför Motala och här har han sedan en tid ett eget företag.
Efter en period i Manchester, England, där Hugo vidareutbildade sig inom rytteriet, begav han sig till Skyrup Country Club i Skåne, där han jobbade som beridare samtidigt som han tävlade. Att vara beridare innebär att man tränar unghästar åt andra.
I dag bor Hugo Wihlmark på föräldrarnas gård, fortsätter med att vara beridare och reser i den yrkesrollen runt en del till hästgårdar runt Motala. Han tränar också upp egna hästar och säljer dem vidare. Dessutom har han numera en liten butik som säljer foder och tillskott.
– Ett sidoprojekt, säger han.
– Mest är det ju tävlingar, varje helg. Små och stora tävlingar häromkring, i Skåne, Värmland, Sörmland och större ute i Europa.
Till meriterna räknar Hugo fjärdeplacering i 1,45 Grand Prix i Helsingborg, där 1,45 alltså står för hopphindrets höjd.
När jag träffar honom är han på väg att packa för att ge sig i väg på tävlingar i Herning, Danmark., där han ska försöka vinna lite prispengar tillsammans med sin bästa häst, elvaåriga Chamie. Han har ytterligare tre egna hästar. Trotjänaren Chartago, kallad ”Kakan” har varit skadad. Det skedde på tävlingar i Spanien för något år sedan.
– Men han ska i gång igen, säger Hugo.
Han har också en femåring vid namn Inside Out.
Även Hugo har förstås drabbats av skador. Han visar ett imponerande ärr på högerarmen.
– Armbågen gick av på 30 ställen. Det var två och ett halvt år sedan men det gick bra. Jag hade en erfaren läkare som lappade ihop mig. Ett nyckelben har jag brutit också. Riskerna hör till.
Efter Danmark blir det att förbereda tävlingar i Belgien och Holland i april.
– Jag ska vara borta i tre veckor.
Att ge sig i väg till dessa evenemang betyder planering och logistik. Inte bara hästar ska transporteras, utan allt som hör till: hö, sadelskåp, täcken, vattenhinkar med mera. Det krävs lastbil och en pappa som kör.
Och framtiden? Du fortsätter att satsa på rytteriet?– Jag vill utveckla det här, bli bättre, större, ha fler hästar, bygga ut här på gården. Skulle jag vilja utbilda mig till något helt annat i framtiden så finns ju skolan kvar. Men jag har ju massor att lära som ryttare. Ju mer man håller på desto mer upptäcker man att man inte kan. Ännu.