Så där har det fortsatt. Gudrun Rönsen säger att hon har haft tur och levt ett så roligt liv, och så är det fortfarande. Men mer än tur lär det ändå vara fråga om.
Gudrun delar energiskt och generöst med sig av och berättar om sin musikaliska karriär, i en hastighet där det gäller att hänga med i svängarna. Vilket hon själv har gjort.
Född i Östersund, uppväxt i Örebro var det sång och musik som gällde från start för Gudrun Rönsen, vars pappa var från Norge, därav efternamnet.
– Min norska farmor sjöng, mamma läste dikter, det var naturligt att jag skulle sjunga och framträda.
Det började tidigt. Efter de uppskattade sångstunderna i mjölkaffären framträdde Gudrun tio år med gitarr och sjöng överallt där det gavs tillfälle. När hon var tolv-tretton år kom hon med i Sveriges yngsta popband, Alligators, i hemstaden.
Sedan har det rullat på i en rasande takt.
Tidningen Veckorevyn arrangerade den legendariska talangjakten Flugan som fångade in många unga som sedan blev berömda. Gudrun gick till riksfinal i en Flugan-omgång men var för ung.
– Jag kom tillbaka året därpå och kom till final då också, tillsammans med Anni-Frid Lyngstad, Frida i Abba. Då var jag 15 år, hon var 18.
Gudrun började i övre tonåren sjunga professionellt med Eilert Lundstedts Orkester. Det blev många jobb på alla de dansrestauranger som fanns förr, överallt i landet.
– Det var inte dansbandsmusik, det är jag noga med att påpeka, säger Gudrun.
– Det var en internationellt präglad dansmusik, mera jazz och bossa nova.
I mitten av 60-talet kom ett Motalaband till restaurangen Prisma i Örebro.
– Det var Hightones. Jag frågade killarna ’kan inte jag få sjunga ett par låtar med er’. Visst, det fick jag gärna.
Det fick till följd att bandet ställde en fråga till Gudrun: ”Kan inte du flytta till Motala?”
Jodå. Gudrun slog sig ner i Motala men var sällan hemma. Det blev långa perioder på hotell, när bandet hade fasta spelningar på ställen som Hamburger Börs och Ambassadeur i Stockholm.
– Det var långa spelkvällar. Bandet bytte så småningom namn till Swede 5, sedan till Spader 5/Respect. Först spelade vi sober dansmusik som Spader 5, sedan var det paus och sent på kvällen bytte vi lokal, blev Respect och spelade tuffare musik i nattklubbsmiljö.
Gudrun sjöng inte bara på den här tiden, utan hoppade dessutom in på barytonsax och flöjt. I tio år, från 18 års ålder till 28, var hon ute och spelade överallt, inte bara i Sverige utan också i Danmark och Norge.
– Vi låg ute på otaliga platser, på krogar och högfjällshotell.
Hasse Isacsson, numera sedan länge känd i Motala som ledare för teatergruppen Gryningen, var medlem i bandet och Gudrun och Hasse blev ett par.
– 1969 föddes min son Lennart. Han fick följa med. Basistens fästmö var barnflicka och Lennart blev kompis med kockar och personal på alla ställena. Vi kombinerade musikliv med familjeliv.
Gudrun sjöng under en tid också med Gunnar Hoffsten, en av Linköpings musikaliska storheter.
– Det blev flotta jobb, turnéer i Europa och spelperioder i schweiziska alperna.
Men basen var ändå Motala. Familjen hade utökats med två döttrar och nu fick barnens farmor och farfar bli flitigt anlitade barnvakter, när både Gudrun och Hasse deltog i det på 80-talet kreativa kulturlivet i Motala, med nattcaféer på det som nu är Sjöbris och mycket annat.
I slutet av 80-talet började både Gudrun och Hasse trappa ner.
– Jag började plugga till socionom i Örebro men var också med i lokalrevyerna som Uffe Holmertz satte upp i början av 90-talet.
Hasse och Gudrun gick skilda vägar men är fortfarande goda vänner. Gudrun träffade den polske musikern Teddy Wojcik, som blev ny partner, både privat och musikaliskt.
– Det var då vi började spela på äldreboenden, berättar Gudrun.
– Min mamma blev dement, vägrade flytta till ett boende och fick sluta sina dagar hemma. Då föddes tanken att sprida glädje i äldrevården.
Detta är vad Gudrun och hennes dotter Rebecca ännu gör. Det har blivit 100–200 spelningar per år, och då även hos olika föreningar. Partnern Teddy gick bort för fyra år sedan.
Gudrun talar nästan ännu hellre om tiden då hon drog i gång projektet ”Kulturskolan Europas barn”.
– Jag var ute i skolorna och fångade in framför allt unga nysvenskar för att få dem att börja ägna sig åt någon form av kultur; dans, teater, vad som helst.
Idén blev en succé och spred sig över riket under beteckningen ”Kultur i kvarteret”.
– En del av de unga blev sedan ledare för olika aktiviteter.
Och sist men inte minst: före detta musikläraren och gitarristen Lasse Lundqvist och Gudrun har varit kompisar i många år.
– Vi har känt varandra sedan jag var 17 år, och jag kallar honom min livskamrat, fast vi är bara vänner. Han och jag spelar också tillsammans, det är så fantastiskt roligt och går så lätt!
– Jag har verkligen haft sådan tur i mitt liv.