I Motala finns ett par olika finska föreningar och en stor andel invånare med finskt ursprung.
Men Niilo Nikku var först.
– Jag kom 1947 och det som lockade var Motala Verkstad. Min pappa var maskinmästare och arbetade vid en kanal som precis liknade Göta kanal, Saima kanal. På slussportarnas gjutjärn stod det ’Motala Verkstad’ och jag tänkte ’dit ska jag’, berättar Niilo.
Så blev det. Efter ett år återvände han till Finland och tänkte utbilda sig till ingenjör i Tammerfors. Men det sprack.
– Det var ett stort tryck på skolorna då, efter kriget. Jag var säkert den bäste av alla som kuggades för att för många ville in.
Under den korta tiden tillbaka i Finland hände ändå något avgörande. Han träffade sin fru, Ulla.
– Det var på en väns bröllop. De skildes efter två veckor. Jag fick tillbaka det jag hade gett dem i bröllopsgåva. Och jag fick Ulla.
1948 reste Niilo och Ulla till Motala och han återvände till Motala Verkstad, för att arbeta på dagarna och utbilda sig till ingenjör på kvällarna, i en yrkesskola som på den tiden låg nedanför Bondebacka, nära gamla Folkets park.
Hemma i Finland hade Niilo Nikku varit en av dem som under andra världskriget, från det att han var 18 år, kämpade mot ryska trupper på Karelska näset, ett område som Finland tvingades avträda och som i dag är ryskt.
– Jag var soldat i fem år, men klarade mig bra. Jag fick bara en ganska lätt skada i foten av en granat.
Niilo beskriver en del av tiden som soldat i kriget som tämligen lugn, åtminstone åren 1943–1944, vilket kan ha berott på att ryssarna var upptagna med att hålla tyskarna på avstånd från Stalingrad.
– Det handlade en stor del av tiden om att hålla ställningarna.
Mot slutet av kriget kallades Niilo till officersutbildning och fick löjtnants grad. Han deltog som officer i bortmotandet av tyska trupper i norra Finland.
Efter kriget blev det alltså Sverige och Motala. Och många år av arbete och företagande, bland mycket annat.
Niilo blev ingenjör, arbetade i många år på Motala Verkstad, han och Ulla flyttade senare till Linköping, där Niilo arbetade på Stal-Laval. Sedan följde en tid i Finspång, och en tid på Tranåsverken i Tranås.
Tranåsverken behövde större lokaler och företaget hamnade i Motala. Det ledde till att Niilo Nikko startade eget, företaget Remo som sysslade med legotillverkning åt Motala Verkstad.
– Och sedan köpte jag Lemundaverken, som levererade sand från stenbrottet till flasktillverkningen i Hammar uppe i Närke.
Vid den här tiden hade Niilo och Ulla tagit över Lemunda gård och deras dotter Nina sysslade med hästsport. Det ledde till nästa steg i Niilos kreativa karriär.
– Jag insåg att det fanns inga bra hopphinder för hästsportare, så jag reste runt och studerade alla hemmabyggen.
Remo började tillverka en ny typ av hopphinder som såldes över hela landet och även på export.
Officer, företagare, uppfinnare. Och sångare. Niilo Nikku är en man som har varit i flitig verksamhet.
– Redan hemma i Finland betydde sång mycket för mig. Jag ville sjunga opera och fick undervisning i Tammerfors. Men jag tänkte mig ingen yrkeskarriär som sångare.
I Motala gick Niilo med i Motala Motettkör redan från dess start och har deltagit till helt nyligen. Han har varit med i kören på Vadstena-Akademiens föreställningar och samarbetade mycket med den legendariske Motalamusikern Karl-Gösta Lundgren (1924–2015).
År 2011 debuterade Niilo även som författare. Inspirerad av sin släkts historia gav han ut romanen ”Hanna från Saarijärvi”.
Hela året pågår Finlands 100-årsjubileum. Vad betyder det för Niilo och Ulla Nikku?
– Man tänker ju på att självständigheten var en lång process, med inbördes stridigheter ända fram till 1918. Och jag tänker på marskalk Gustaf Mannerheim, utan honom hade Finland inte varit självständigt i dag.
Niilo visar den 100-årsmedalj han och Ulla fick sig tillsänd av Finlands president Sauli Niinistö.
Och varje onsdag på Södergården träffas en del av Motalas cirka 3 100 invandrade finländare för att, som i onsdags, lyssna till högläsning ur Niilo Nikkus roman och sedan umgås vid en lunch.