Det må låta som en figur i något slags Star Wars-drama eller så, men bakom SM5BVV står Morgan Lorin, 75 år, ingenjör och sändaramatör, boende i Vadstena.
SK5SM är Motala Sändaramatörers anropssignal där SM är valt för det klassiska anropet ”Stockholm-Motala”
Ordet sändaramatör kan man associera till farbröder som sitter i rum med tunga gardiner för fönstren i kvällsdunklet och skruvar på gamla radioanläggningar som ger ifrån sig avlägset brus och enstaka, tunna pip.
Det är förstås inte riktigt så.
Sändaramatörer är herrar – det finns damer också – som gillar teknik och att kommunicera på flera olika sätt: med telegrafi telefoni, och numera digitalt på olika sätt.
Föreningen SSA, Sveriges Sändaramatörer, grundad 1925, har nära 5 000 aktiva medlemmar runt om i Sverige. Motala Sändaramatörer – SK5SM kan räkna in cirka 35 medlemmar, men det finns flera i närområdet som utövar sin hobby hemma.
Men vad handlar det om?
Morgan Lorin håller med om att det kan kallas ett slags samlande, av kontakter från hela världen.
Men inte bara det, tekniken bakom kommunicerandet är minst lika viktig. Morgan själv är ingenjör och har varit verksam som sådan fram till sin pensionering 2006.
– Många sändaramatörer är tekniker och en del bygger sina anläggningar själva. Det var mer vanligt förr men knepigt att få tag i dåtidens komponenter. Numera är det betydligt lättare att anskaffa elektronikens beståndsdelar eller köpa färdigbyggda enheter.
Men kommunicerandet med världen är alltså lika viktigt. Morgan visar en pärm med mängder av den sortens vykort, kallade QSL-kort, som sänds ut och tas emot som bevis på att man uppnått kontakt. Pärmen har hälsningar från de mest avlägsna hörn av världen.
– Det är faktiskt ett socialt nätverk. Vi pratar även med varandra, både via radio och olika träffar, säger Morgan Lorin.
Motala Sändaramatörer, SK5SM, har sin lokal i Rundradiomuseet, på andra våningen ovanför utställningslokalerna. Här finns sändarutrustning som för närvarande är ”kontaktlös”, efter renoveringen av museibyggnadens exteriör och tak. Här finns även ett mötesrum.
Morgan Lorin är ordförande för föreningen, vars medlemmar även finns i till exempel Gränna, Örebro och Linköping. Han har varit med som medlem sedan starten 1976.
Men hur började det?– När jag var fem–sex år hade vi i föräldrahemmet i Skänninge en inneboende som var sändaramatör. Han var känd som SM5BX Lars-Erik Nilsson.
Det ledde till Morgans yrkesbana. På yrkesskolan i Motala utbildade han sig först till radio- och tv-tekniker och fortsatte sedan till högre studier.
– Sedan gjorde jag lumpen och skulle egentligen syssla med minteknik men begärde att få övergå till radiotelegrafist eftersom jag redan då hade kunskap i telegrafi genom mitt certifikat – och så blev det.
På den tiden var det ju morsekommunikation som gällde.
– Telegrafi fanns kvar kommersiellt fram till 1990. Det användes bland annat inom sjötrafiken, berättar Morgan.
– Telegrafi används till stor del än i dag av oss sändaramatörer och har fördelen att tränga igenom den störmiljö som i många fall i dag orsakas av modern elektronik.
Det som nu är Sveriges Rundradiomuseum var också Morgans arbetsplats mellan 1964 och 1970.
– Vi var 35–40 personer. Långvågssändaren hade då flyttat till Orlunda. Motala var då ett av sex distrikt inom Televerket Radio och vi jobbade med drift och underhåll av FM/TV-sändare, radiolänkutrustningar och flygradiokommunikation. I Motala fanns sändarutrustning som i dag är ersatt av radiostationen i Ervasteby.
Från 1970 övergick Morgan till att jobba med medicinsk röntgenteknik på Saab, som då var en egen division under några år.
– En röntgenprodukt för ortopedisk kirurgi levde kvar inom Saabkoncernen och jag övergick från teknik till marknadssidan och det blev min fortsatta karriär. 1980 började jag anställning på Danfoss i Mjölby och fick ansvaret för ett nytt område inom processinstrumentering för industrin och på miljösidan.
Radioteknik, medicinteknik och processteknik. Så har Morgan Lorins karriär sett ut.
Han må vara 75 år men nyfikenheten och kunnandet när det gäller teknik har inte ändrats.
– Nej, jag hänger ju med, säger han, och berättar att han nyligen varit hos barnbarnen i Linköping, och fick i uppdrag att laga elektroniska leksaker.
– Utöver det håller jag på med olika elektronikprojekt och reparationer – det håller fingerfärdigheten igång.
Är sändaramatörverksamheten något som växer?– Nja, det kommer nya yngre och men även äldre män i 50-60-årsåldern som har teknisk bakgrund och vill utveckla sig med en ny hobby som erbjuder många möjligheter inom radioteknik och modern elektronik.
Under säsongen arbetar Morgan på sin gamla arbetsplats, numera Rundradiomuseet, som guide och annat.
– Vi har besök av många olika intressegrupper från gammal till ung. ”Gubbar” i vår ålder som kommer brakande på motorcyklar och har läst om museet, skrattar Morgan.
– Kommunen borde rikta marknadsföringen mot föreningar av olika slag, då skulle man kunna hålla i gång ett café här också.