I den lilla verkstaden i trädgården ligger det travar av musikskoleinstrument på både bänkar och golv. Musikskolor från flera närliggande kommuner har lämnat sina instrument på reparation över sommaren.
– Så här års är det högsäsong, skrattar Hans-Peter.
Intresset och fascinationen för stråkinstrument började redan under uppväxten i Östersund där Hans-Peter började spela fiol som tioåring.
– Alla spelade stråkinstrument, så det var ju inte så mycket att välja på. Men en dag tittade jag in i min fiol som jag använt i några år och då såg jag hur jädra gammal den var. Då var det något som hände, jag blev helt till mig över att den var 200 år gammal.
Sedan den gången är han kvar i den känslan.
– Det var något magiskt med att ett bruksföremål kan vara så gammalt men ändå funka lika bra, och ibland ännu bättre än ett nytillverkat föremål.
Efter grundskoleåren och flera år på folkhögskola började Hans-Peter studera på musikhögskolan i Trondheim.
– I den här branschen går man mycket på kontakter, så när jag var färdigutbildad i Norge så var det ingen som kände till mig. Men jag ville tillbaka till Sverige och sökte massa jobb och fick en tjänst i Hällefors där jag bodde i ett år. Det var ganska tråkigt och ensamt då det var en bruksort där allt tycktes läggas ned och stänga igen. Ingen av mina kollegor bodde där heller. Det var nog första och ända gången jag kände att vara ensam kunde vara ett problem.
Han sökte sig vidare och tyckte att Motala lät som en bra plats då det låg nära Örebro där han själv hade en lärare. Detta var i samband med att det bildades en kommunal Musikskola i Motala 1992.
– Man anställde ett helt gäng lärare. Det hände väldigt mycket roligt vilket fick mig att stanna kvar.
Trasiga musikskoleinstrument och bristen på närliggande reparatörer fick Hans-Peter att 2005 starta sin egna reparationsfirma.
– Om det är någon gång du behöver ett instrument som är pålitligt så är det ju när du ska lära dig spela. Det är nog svårt att spela fiol som det är, du behöver ju inte göra det ännu svårare.
Eftersom intresset fanns där sedan många år tillbaka började Hans-Peter läsa allt han kunde om hur man reparerade och renoverade stråkinstrument. Han kommer även från en lång rad av sadelmakare, finsnickare, mekaniker och tapetserare.
– Jag har det i händerna, det har jag ju känt. Sedan har det bara rullat på. Jag arbetade dubbelt ett tag både på Kulturskolan och här, men idag jobbar jag två dagar i veckan här och resten på skolan.
Förutom att ta hand om kontrabasar, fioler och cellos har Hans-Peter de senaste åren börjat studera hur man tillverkar stråkar.
– Jag går elev hos Ulf Johansson i Skåne. Jag har inte byggt en egen fiol än, det finns så många som är duktiga på det, men med stråkar finns det inte i samma utsträckning.
Att bygga en stråke är något som kräver mycket tid och erfarenhet.
– Mycket handlar om att träna upp ögat, till en början kan man tycka att det ser jättebra ut, men då kan Ulf peka ut flera ställen där det inte är rakt. Och då är det bara att värma upp träet igen och göra om, säger Hans-Peter och fortsätter:
– Nu har jag lagat grejer i sexton år så det kan ju vara kul att få göra något från grunden själv. Att få ett utlopp för den egna kreativiteten.
Vad är charmen att arbeta med instrument?
– Jag har alltid tyckt om att återställa saker. I en gammal skrotig och smutsig fiol kan man ändå se att det finns en potential att ta fram. Att återställa är en av grunddrivkrafterna, att renovera ett instrumentet till det som det en gång var tänkt att se ut och låta, utan att göra för stora ingrepp.