– Jag gör samma sak med barnbarnen, skriver ner allt roligt och klokt de säger.
Hon säger att hon har kallats sträng.
– Jo, jag var bestämd men jag tror att många tyckte om mig, säger Birgitta, och berättar om hur hon nyligen blev presenterad som ”min gullefröken” av en av många före detta elever.
Som många lärare kan Birgitta inte gå länge på stadens gator utan att någon vuxen man eller kvinna kommer fram och hälsar på henne.
– Jag brukar komma ihåg förnamnen på nästan alla elever jag har haft men det är inte ofta jag känner igen dem. Jag stod i kö utanför en glassbar i Linköping när en jättestor, stilig kille kommer fram och säger ’Hej, jag pluggar på universitetet nu’ och sådant är ju fantastiskt, jag minns att den där killen hade en del svårigheter när han gick i småskolan.
Birgitta Nestor växte upp i Brokind, pappa var lärare där och kantor i Vårdnäs.
– Min farbror och hans fru var också lärare. Pappa var fantastisk! Han var sträng, men hade humor och älskade barnen. Jag minns hur en pojke grät och var förtvivlad när han inte klarade att lära sig en psalmvers utantill, sådant som man skulle kunna på den tiden. Men pappa tog hand om honom på precis rätt sätt och han klarade det.
Och Birgitta, hon lekte skola med alla sina kamrater. Det var aldrig någon tvekan om vilken yrkesbana hon skulle välja.
1966 gick hon ut seminariet i Linköping, fick jobb i Vikingstad och sedan i Linköping.
– Jag minns en rektor, Sixten Widerstedt, han var så fantastisk och han blev min stora inspiration i yrket. Han var tillåtande och lyhörd. Det var han som senare grundade Hjärta till Hjärta och ordnade med hjälppaket till drabbade ute i Europa.
Birgittas stora passion är barn. I alla år har hon verkat som lärare för sex- till elvaåringar, alltså från sexårsverksamhet till årskurs 4.
– I början av varje termin stod jag i dörren varje morgon de första veckorna, tog alla barnen i hand, såg dem i ögonen och visste hur de mådde den dagen. Jag ville känna av dem och jag vet att mår man bra, då kan man lättare ta åt sig kunskap. De som inte var i form fick jag ägna mig lite extra åt.
Större delen av sitt yrkesliv har Birgitta jobbat på Karslunds skola i Motala. Skolan var under en period nedläggningshotad men räddades av en stark föräldragrupp, i dag har skolan fulla klasser och en ny skolbyggnad planeras.
– Jag har skrattat så mycket, inte åt, men med barnen. Och varje år hade eleverna och jag Luciatåg på Charlottenborgs slott.
Hon har regelbundna träffar med före detta kolleger och en inblick i dagens skola tack vare det, och kontakten med barnbarnen.
– Det är klart att kepsar och mobiler i klassrummet är ju inte vad jag skulle känna mig bekväm med. Men jag vill inte vara negativ. Jag tycker det är ganska skönt att inte vara med längre. Efter kommunaliseringen blev det annorlunda, säger Birgitta.
– Före den så styrde vi ju mera själva. Nu blev det ju så att vi skulle sitta med när barnen åt lunch, torka bord och sopa upp glas och allt sådant där. Och det knaprade ju in på rasterna och på förberedelsetiden. Det är bra med samarbete mellan grupperna men pedagogiken får ju inte bli lidande. Det är svårt att gå från matsalen direkt till en lektion utan att ha förberett den.
Birgitta vurmar för det som ingick i undervisningen förr och som kallades välskrivning; att man skulle lära sig en handstil med penna och papper.
– Jag brukade gå omkring med ett suddgummi i fickan och såg några bokstäver inte bra ut så sa jag ’jag tror vi tar och suddar lite här’. En gång låg jag inlagd på sjukhus och fick en massa brev från eleverna. I ett av breven låg det ett suddgummi från en pojke och ett brev: ’Hej, den här behöver jag inte längre!’