I Polen och Litauen dog det ungefär sammanlagt 6 miljoner personer, vilket betyder att jag har kanske sett fler spår och hört fler berättelser om andra världskriget än mina klasskamrater.
När andra världskriget började var min gammelfarmor tio år gammal. Hon har berättat att under kriget så gömde hon sig i skogen med sina syskon och mamma, medan hennes pappa var hemma och kokade några potatisar åt dem. Man var tvungen att gömma sig i skogen eftersom beväpnade soldater från främmande länder kunde alltid bryta sig in i hemmet, slå ner personerna som bodde i huset, för att sen ta maten och allt värdefullt man ägde. Ibland kunde även soldaterna mörda hela familjen innan de tog maten och de värdefulla sakerna. Min gammelfarmors pappa blev nedslagen ett par gånger av främmande soldater innan soldaterna tog den enda maten som fanns i hemmet. Det var en fruktansvärd tid fylld med rädsla, svält och oro.
Egentligen så är det något vi alla tar för givet, att alltid vara mätta, att inte behöva oroa oss för morgondagen och inte behöva uppleva krig där ens familj är i fara. För än idag finns det miljontals människor som alltid är hungriga, som lever i krig eller som får uppleva andra hemska händelser.
Min släkt från Litauen har säkert upplevt samma saker som min släkt från Polen under andra världskriget. Jag har aldrig träffat min gammelmormor från Litauen, men jag är säker på att hon har haft liknande upplevelser som min gammelfarmor eftersom i byn min mamma kommer från (den är ungefär lika stor som Borensberg) finns det en massgrav där ungefär 1 000 judar ligger döda. Det känns både sorgligt och konstigt att tänka på att det ligger i graven ungefär 1 000 olika individer med egna upplevelser, med egna namn och med egna liv som är nästan helt bortglömda och som just nu ses som bara siffror.
Därför bär vi alla ett ansvar att komma ihåg Förintelsen och att lära nästa generationer om den så att något liknande aldrig sker igen. För att glömmer vi våra tidigare misstag så kan de lätt hända igen.
Oskar Moksa 8A Innovitaskolan