Emma Gustavsson bor sen nio Ă„r tillbaka i Motala med sin sambo Henrik och barnen Olle och Siri.
â Jag upplevde sjĂ€lv som barn att jag fick vĂ€ldigt lite information om min epilepsi och nĂ€r mina barn började bli större kĂ€nde jag att en barnbok om epilepsi vore pĂ„ sin plats. En som inte bara Ă€r blad efter blad med fakta utan ocksĂ„ med humor, sĂ€ger författaren Emma Gustavsson.
Vi möts pĂ„ ett kafĂ© i Motala, Emma bestĂ€ller en kaffelatte och pĂ„ hennes dialekt kan man gissa att hon inte Ă€r frĂ„n Ăstergötland.
â Efter att ha mött min man Henrik sĂ„ tog kĂ€rleken mig hit till Motala och hĂ€r har vi bott sen nio Ă„r tillbaka, men jag Ă€r ursprungligen frĂ„n Ljungby.
NÀr hon som tioÄring fick sitt första epilepsianfall i Ullared började en resa med bÄde höga toppar och lÄga dalar.
â NĂ€r jag var gravid första gĂ„ngen med vĂ„r son Olle fick jag ett anfall i badrummet och bröt axeln. Med mitt andra barn sĂ„ trillade jag ihop pĂ„ bussen i Motala. Det jag minns var tvĂ„ personer som höll min hand i bussen, tvĂ„ personer som jag inte vet namnet pĂ„. Jag skulle vilja fĂ„ möjligheten att tacka dem för den trygghet de gav mig och att fĂ„ berĂ€tta för dem att min dotter mĂ„r bra.
Emma Gustavsson studerar nu till lÀrare inom fritidshem och har ett Är kvar av sina studier.
Var det dÄ din tanke pÄ en barnbok om epilepsi föddes?
â Nej, inte direkt dĂ€r och dĂ„ utan det var ganska mĂ„nga Ă„r senare nĂ€r vĂ„r son Olle sĂ„g mig fĂ„ ett stort anfall nĂ€r jag var ensam hemma med barnen. Han fick hjĂ€lpa mig att ringa hem Henrik, han var sĂ„ duktig trots att han bara var sex Ă„r gammal.
Efter hÀndelsen fick Emma en bok av sin lÀkare att lÀsa för Olle, som hade mÄnga frÄgor efter hÀndelsen.
â Den togs inte emot sĂ„ bra av honom, Ă€ven om boken i mina ögon var bra. DĂ€r kĂ€nde jag att det mĂ„ste finnas ett bĂ€ttre och roligare sĂ€tt att prata om epilepsi och pĂ„ ett lekfullt sĂ€tt förklara vad det egentligen Ă€r. Mitt mĂ„l Ă€r att nĂ„ ut till bĂ„de barn med epilepsi, nĂ€rstĂ„ende men ocksĂ„ de som inte har kunskap om diagnosen och bara vill vara med om ett knasigt Ă€ventyr i hjĂ€rnan.
Vad Àr storyn i boken?
â I varje kvarter i hjĂ€rnan bor det nervceller som arbetar flitigt. De tvĂ„ krumelurerna Epil och Epsi flyttar in och stökar till det. NĂ€r de busar och hĂ€rjar i kvarteret sĂ„ kommer hjĂ€rnan i obalans. NĂ€r mina krumelurer orsakade ett anfall för första gĂ„ngen sĂ„ fick fru Cellström, borgmĂ€staren i ett av alla hjĂ€rnans kvarter, springa efter den stora instruktionsboken. Till slut hittade hon texten âKortslutningâ. Men vad berodde det pĂ„ och vilka Ă€r egentligen Epil och Epsi Ă€r sjĂ€lva frĂ„gan, sĂ€ger Emma och ler.
Tidigare arbetade Emma bland annat i fritidsverksamheten pÄ Norra Skolan i Motala. Om ett Är blir hon behörig lÀrare i fritidshem och Àven i bild.
MÄlet med boken om Epil och Epsi Àr att nÄ ut till bÄde barn med epilepsi och nÀrstÄende, men Àven de som inte har kunskap om diagnosen.
Vad Àr din kÀnsla runt din sjukdom?
â Jag kommer inte ihĂ„g sĂ„ mycket innan jag fick diagnosen, men sjĂ€lvklart för den med sig mycket tankar och ibland oro över att saker ska hĂ€nda i samband med ett anfall?
Kan du beskriva ett exempel?
â Som nĂ€r jag gick med barnvagnen fanns en rĂ€dsla att falla ihop, eller en sĂ„n enkel sak att vi Ă€r i lekparken nĂ€r det hĂ€nder och barnen för en stund blir helt obevakade. Samtidigt har jag alltid kĂ€nt att jag mĂ„ste kunna leva sĂ„ fullt ut jag bara kan och nĂ€r allt kommer omkring Ă€r jag en optimist, sĂ€ger Emma.
Hon har tidigare gett ut tvÄ barnböcker och Àven denna Àr inskickad till förlag.
â Det Ă€r alltid nervöst att invĂ€nta svar och den hĂ€r boken blir personlig pĂ„ ett helt annat plan.
Emmas första utgivna bok heter "Den lilla grÄstenen".
Vad Àr din största styrka som barnboksförfattare?
â Min fantasi, att inte bara skapa nĂ„got som behöver vara helt faktabaserat, utan det kan bara vara roligt, Ă€ven om min fantasi kan spĂ„ra ur med. Men dĂ„ kan jag skylla pĂ„ mina nervceller.
Emma tycker att boken om Epil och Epsi Àr hennes mest personliga barnbok hittills.