– Jag törs knappt gå ut i butiken för då får jag inget kvar av lönen, skämtar Els-Marie.
Hon jobbar i ett stort trädgårds- och blomstervaruhus utanför Motala, och det finns mycket att frestas av där, inte bara växter.
Men Els-Marie lär få fortsätta med stå emot alla frestelserna för på Blomsterglädje, där hon jobbar sedan ett och ett halvt år tillbaka, sköter hon bokföring och administration, så mesta tiden tillbringar hon på kontoret.
Innan hon kom till den arbetsplatsen fick hon stå ut med arbetslöshet, även det i ett och ett halvt år.
– En jättejobbig tid. Jag vill ju jobba, säger Els-Marie, och det verkar vara alldeles sant, när man hör om hennes bakgrund och nuvarande situation.
Förutom arbetet på varuhuset har hon nämligen en egen firma samt ytterligare en arbetsplats i Linköping, där hon befinner sig en dag i veckan, och där arbetsgivaren skulle önska att hon jobbade ännu mera. Hos alla tre arbetsgivarna, inklusive den egna firman, handlar det om bokföring, ekonomi, deklarationer, administration av alla slag. Sådant som många kan känna skräck inför.
– Jag älskar siffror, säger hon.
– Det började när jag var ung och jobbade på Ungdomens hus i Borensberg, som fritidsledare. Jag tog hand om inköp och bokföring och det blev mer och mer.
Els-Marie började läsa om ekonomihantering på egen hand.
– Jag lusläste en hel bok om bokföring.
Els-Marie, tvättäkta Motalabo från födseln, även om hon numera bor i Älvan – men pappa och farfar kom från Verkstan – övergav böckerna för tillfället och började jobba som lastbilschaufför på ett åkeri i Motala.
– Jag körde lastbil Motala-Vadstena-Jönköping-Habo och även en mindre lastbil med rutten Motala-Mjölby-Linköping. Det var roligt. Man träffade så mycket trevligt folk och många fina killar, haha. Ibland gjorde jag längre turer och jag har nog aldrig sovit så gott som då, när jag övernattade i bilen.
Hon uppskattade känslan av frihet i chaufförsyrket, även om man ju arbetar under tidspress och att lastning och lossning är tungt.
– Man behövde ju inte gå på gym i alla fall.
Men Els-Maries talang för siffror och att få alla kolumner rätt upptäckte åkeriets ägare, så efter ett par år på vägarna och när företaget expanderade blev det räknemaskinerna igen.
I tolv år jobbade hon på åkeriet men blev plötsligt arbetslös på grund av en omorganisation.
– Jag sökte massor av jobb. En dag tog jag mina papper och åkte hit. Jag fick jobbet. Och just samma dag som det blev klart så ringde tre andra arbetsgivare och erbjöd mig jobb! Samtidigt, efter att ha gått arbetslös så länge…
Dans och musik är också en stor del av Els-Marie Egonssons liv. Och tack vare dansen träffade hon sin sambo Tony och flyttade ut på landet, till den lilla orten med det vackra namnet Älvan.
– Jag gav buggkurser på ungdomsgården i Älvan och Tony var en av eleverna.
Redan som tolv-trettonåring inledde Els-Marie också en sångkarriär. Pappa Karl-Gustav Egonsson, också känd som Kalle Bam-Bam, var trummis och hade en duo som ofta spelade på stadshotellet i Askersund.
– Nyårsafton 1971 spelade pappa på hotellet och fick jag följa med. Jag sjöng några låtar och efter det var jag med där varje lördag när de spelade upp till dans.
Men som så ofta kom andra intressen in i bilden och musiken lades på hyllan ett tag.
– Sedan träffade jag Annette Karlberg, som spelade dragspel, och musiken blev åter det stora intresset och efter ett par år startade vi, tillsammans med tre killar, Kjell-Peters orkester.
Vi spelade väl fyra–fem år innan vi gick åt olika håll.
Els-Marie fortsatte sjunga, på fester av alla slag, på äldreboenden och i andra sammanhang tillsammans med Annette.
– Det är väldigt roliga att uppträda, folk blir så glada, särskilt de äldre. Det blir lite Taube, lite Sven-Ingvars, evergreens och allsång. Men just nu är det rätt glest mellan spelningarna, det är ju så mycket annat att göra. Jag och min hund Millie har varit ute på många sök efter hundar och katter som kommit bort på ett eller annat sätt .
– I Älvan har jag ju trädgård också men det är som sagt svårt att hinna med allting.