Att flytta till Klockrike har fått Petra att lära känna sig själv ur många aspekter, berättar hon. ”Det har varit en prövning på många plan. Vad är det man värdesätter? Vad saknar man från det gamla livet? Man har fått ompröva många gånger vad man behöver, vad man har lust till, vad som är viktigt”, säger hon.
I slutet av en smal grusväg, i ett av husen på gården Örbäck, bor Petra Jarkiewicz tillsammans med sin sambo och sina två barn. 13 år har gått sedan hon, familjen och ytterligare en familj tog sitt pick och pack – och lämnade Stockholm för gården i Klockrike.
– Jag hade ingen erfarenhet av odling annat än på balkongen, berättar Petra.
Det är svårt att tro. Hon har just visat vägen in i det prunkande växthuset, där vindruvsklasar hänger tunga från taket och stora tomater lyser röda.
– Det är fantastiskt att få bo på den här gården med alla de möjligheter som ges, konstaterar hon.
Att ta med sig sina vänner när man flyttar till en ny plats är inte så vanligt?
– Nej, det är inte så vanligt, men vi tog ett steg och flyttade hit. Men det är en annan historia, skrattar Petra och fortsätter:
– Tanken med att flytta ut hit var att komma närmare möjlighet att odla, ha djur och förädla mat tillsammans. Vi har via en organisation haft ”frivilligarbetare” från hela världen här, som jobbat för mat och husrum.
I år har Petra provat att odla i sågspån för första gången. Ingen jättehit, konstaterar hon när hon hittar ett gäng potatisar i spånet. "Kanske går det bättre andra året?", spekulerar hon.
Därtill har Petra haft ett konto på Instagram där hon erbjudit "soffsurfning". Konceptet innebär att personer som vill resa runt kan bo på varandras soffor.
– Via couchsurfingen hade vi en student från Brasilien här, innan jag startade mitt bed & breakfast. Han hade aldrig sett tapet tidigare, men hjälpte oss att tapetsera om köket. Det var ett fint möte, han bodde hos oss fyra veckor och vi pratade mycket om Brasilien.
Hon ler.
– Barnen är uppvuxna med att det alltid står folk i köket. När jag släppte ambitionen att bli helt självhushållande med grönsaker och kött slutade vi med ”frivilligarbetare”.
Det är mestadels egenodlade råvaror som gäller när Petra Jarkiewicz lagar mat. Till och med honungen som hon ringlat över grönkåls- och päronsalladen kommer från de egna bikuporna, berättar hon.
För två somrar sedan beslutade sig Petra nämligen för att göra i ordning ett av uthusen för uthyrning. Bed & breakfast-verksamheten drivs av henne själv, vid sidan av heltidsjobbet som interaktionsdesigner.
– Jag är jätteintresserad av människor, nyfiken, så nu har jag sett till att de kan komma till mig, skrattar hon.
Den här nyfikenheten på andra människor, har du alltid haft den?
– Ja, det har varit så sedan jag var liten. Pappa släppte alltid in folk i huset. Det var fullt med barn och andra vuxna. Det fanns alltid mat för den som ville äta.
Petra beskriver att livet känns ”på riktigt” på ett annat sätt sedan hon lämnade Stockholm. I storstaden ägnade hon sig mycket åt ”påhittad underhållning”, menar hon. På gården i Klockrike underhåller hon sig med saker som ger henne värde på ett annat sätt – odling för att äta och vedklyvning för att värma huset, till exempel.
Petra beskriver en önskan om att familjens dörr alltid ska stå öppen och att alla ska få ta del av maten som bjuds.
– Den känslan har jag velat ha med mig. Jag vill att mina barn ska få uppleva det som jag hade som barn, att hemmet är öppet, en mötesplats och att man lagar och äter mat tillsammans.
Petra funderar, tillägger:
– Det sitter så långt inne i mig på något sätt.
Hur är det att dela med sig av något så personligt som sin hemmiljö?
– Jag har aldrig tänkt på det. Det gör jag så lätt. Jag tycker att det är kul.
Petra har jobbat på att leva i nuet. ”Jag hoppas att jag gör det. Jag tror att det är viktigt att leva i nuet. För nuet är nu. Det är bara nuet som finns. Jag tror att jag har levt ganska mycket i framtiden, men där händer ju ingenting ännu”, konstaterar hon.
Möter du någonsin fördomar kring din öppenhet?
– Jag tror att jag kan vara ganska på, men med tiden har jag lärt mig att läsa av vad som gäller. Privat är jag ganska mycket, kör på. Jag brukar prata när jag sätter mig bredvid folk på buss och tåg. Sedan är det upp till dem att säga om de inte vill. I min verksamhet här hemma känner jag mig för mer, hur nyfikna de är på mig och min plats. Det har gått väldigt bra, med många fina möten.
Det finns flera övernattningsmöjligheter i närområdet. Behövs ytterligare en?
– Det har uppenbarligen behövts – för jag har fått gäster. Det här är mer än ett övernattningsställe. Jag vill träffa människor, skapa möten. Jag vill ge mina gäster och mig själv en upplevelse.
Viljan att visa kärlek genom matlagning kan komma från Petras egen mamma, tror hon. ”Jag lägger ner mycket kärlek i maten, när jag gör mat. Det gör min mamma också. Det tror jag är hennes sätt att visa kärlek på, när hon gör sin mat till oss barn”, säger hon.
Om gästerna vill äter Petra med familj gärna middag tillsammans med dem.
– Men det får man som gäst bestämma själv. Efter att de slagit sig till ro och jag berättat vår historia och hur maten kommer till blir det ofta en gemensam middag med familjen och gästerna.
Hon beskriver att matlagningen, och att få bjuda andra på sin mat, är hennes "kärleksspråk" och sätt att visa uppskattning. I växthuset dukar hon nu fram diverse fat med mat som hon lagat.
– Den här platsen har gett otroliga möjligheter till att kunna odla och därmed även väcka intresset för att laga mat från grunden. Vad kan jag göra av den här förbannade mängden zucchini?
Petra skrattar, fortsätter med ett svar på sin egen fråga:
– Jag är på god väg. Jag har flera rätter.
Till vardags jobbar Petra som interaktionsdesigner, vilket innebär att hon designar appar och system för sjukvården. "Just nu är det för kommunens sjukvård, men regionens har det varit också", berättar hon.
Någonstans i hennes bakhuvud finns en dröm om att kunna driva bed & breakfast-verksamheten på heltid.
– När jag blir äldre, långt fram i tiden, förtydligar hon och fastslår:
– Det här är bara en kul grej vid sidan av.