Sara Englund Eckerbom är mycket stolt och glad över det utfallet.
– Fyrtio av de där sjuttio som började 2014 fortsätter alltså att spela instrument, brass eller stråk, beroende på vilken skola man går i – Charlottenborg eller Råssnäs, berättar Sara, sedan 2016 samordnare för El Sistema i Motala.
El Sistema grundades 1975 i Venezuela av ekonomen och dirigenten José Antonio Abreu, som ett alternativ till livet på gatan, med kriminalitet och våld. Efterföljare har startats i cirka 65 länder i världen, bland dem Sverige, i ett 30-tal kommuner. Motala är en av dem.
Tanken är att eleverna har musikundervisning flera gånger per vecka i sin vanliga skola och dessutom är delaktiga i repetitioner, läger och konserter under helger och lov.
– Vi har tre delar: västerländsk konstmusik, folkmusik och eget skapande. Och vi uppmuntrar barnen att göra egen musik, komponera.
Sara har själv spelat fiol sedan hon var fem år och hon arbetar halvtid som fiollärare på Kulturskolan, halvtid som samordnare för El Sistema.
Kulturskolans lärare undervisar enligt El Sistema ute på de två skolorna samt på utvalda förskolor i Motala, i nära samverkan med skolans och förskolans ordinarie lärare och pedagoger.
– På onsdagskvällar – som vi kallar ”Vänstay” för att peka lite extra på vänskapen – har vi familjeträffar. Då visar barnen vad de lärt sig och vi bjuder ibland in förebilder. Det kan vara äldre elever eller andra lärare från Kulturskolan, musiker från det lokala föreningslivet, eller musiker från till exempel Norrköpings Symfoniorkester, berättar Sara.
– Det är viktigt att involvera familjerna, barnen vill visa vad de kan, och det är lika väsentligt för föräldrar och andra vuxna anhöriga eller vänner till familjerna att få vara stolta. Dessutom är det ett ömsesidigt utbyte, yrkesmusikerna får bevittna att tillväxten är god när det gäller framtida musiker och publik, även om inte alla kommer att välja den yrkesbanan.
– Vi har gjort besök i De Geer-hallen i Norrköping när Symfoniorkestern har haft öppet hus. Barnen har fått spela tillsammans med denna formidabla orkester och det har varit fantastiskt att se barnen på scen med yrkesmusiker. Jag såg hur många av proffsmusikerna även de blev väldigt tagna av den upplevelsen.
Sara menar att musicerande är viktigt, inte bara för att det är givande att syssla med musik.
– Det spelar roll också för barnens studier i stort, och för hur man ska föra sig och fungera i samhället överhuvudtaget. Musikutövandet, och lyssnandet, blir ett medel för mänsklig utveckling.
Hälften av Saras arbetstid består av möten, administrativt arbete och planering. Den andra hälften av undervisning i violinspel. Eleverna är mellan sex och 19 år.
Även fritiden består av musik i olika former; konserter i kyrkor i olika ensembler, stora och små.
– Och så spelar jag i Placebokvartetten i Linköping. Det var några läkare som startade den. Vi träffas ett par gånger i månaden, äter, pratar och spelar vad vi vill. Vi har åkt i väg på kammarmusikkurser också, bland annat i Norge och vägletts av en professionell stråkkvartett. Då får man en väldig kick!
Men det var faktiskt inte meningen att Sara Englund Eckerbom skulle bli musiker. Sara växte upp i Linköping och pappa Hans Englund är trumpetare. Han spelade med Östgöta Blåsarsymfoniker.
– Pappa köpte en fiol till min storasyster men hon ville inte spela fiol. Så då tog jag över den. Men musiker skulle jag ju inte bli. Jag läste språk och skulle göra något annat.
Systern spelade i stället flöjt, började på Musikhögskolan Ingesund i Värmland. Hon ville att Sara skulle söka dit.
– Jag kom in men ville tacka nej. ’Du måste testa en termin åtminstone’ sa min syster. Okej då. Och det var det roligaste jag hade varit med om. Jag blev kvar, i fyra år.
Musiken blev alltså ett yrke, ändå.
Det blev en termin på musikhögskola i Oslo, det blev flytt till Malmö och ett arbete som fiollärare i Ängelholm.
En studiekamrat hade flyttat till Motala och ville locka mig hit.
År 2004 flyttade Sara och hennes man Per till Motala och det har visat sig vara rätt val.
– Här händer det grejer, säger Sara.
– Kulturskolan är så kreativ, med ett fantastiskt kollegium. Det händer aldrig att någon säger ’nä, så där har vi aldrig gjort förut’, alla idéer bejakas, allt nytt ska testas. Det är roligt med den där öppenheten. Det enda som saknas är scener och lämpliga lokaler i Motala, det är svårt att hitta bra sådana som räcker till.
– Min dröm är att vi inom några år skapar en stor symfoniorkester med elever från Kulturskolan och El Sistema och då behövs en bra scen.