För Bo Lindberg började livet i de värmländska skogarna. Hans pappa arbetade som präst vilket innebar att han fick byta skola ofta.
– Min far fick uppdraget att skriva en prästmötesavhandling och det betydde att han behövde ha tillgång till ett universitetsbibliotek. Min mor som var lärare hittade en tjänst i närheten av Lund. Det innebar att jag gick höstterminen av ettan i realskolan i Lund, vårterminen i Degerfors, tvåan i Eslöv, trean i Degerfors och fyran i Lund.
Erfarenheten han fått från att byta klass och skola så ofta har han bara sett som något positivt. Det är även något som han tog med sig in i arbetslivet inom flygvapnet.
– Mitt ansvar var att planera för var officerare skulle tjänstgöra de kommande åren. Det var ungefär 600 personer man planerade för. Och det hände att man då ringde någon som tjänstgjorde i Luleå och berättade att de skulle till Stockholm som sa att det inte gick eftersom barnen gick i skolan, säger Bo och fortsätter:
– Då berättade jag att det var jättebra att byta skola ofta eftersom alla barn alltid var nyfikna på den nya eleven och ville bli vän med den.
Bo sökte till flygvapnet efter studenten och genomgick en treårig utbildning. Efter det bar det av till F10 i Ängelholm där han arbetade som officer med en nyuppsatt luftvärnsrobot, robot 68. Fler utbildningar och arbetsplatser väntade genom åren och till slut hamnade han på F13 i Norrköping där han som överstelöjtnant inom flygvapnet blev stabschef.
– När man har gått militärhögskolans högre kurs så kan man säga att man får en treårsstämpel i huvudet, då byter man jobb ungefär var tredje år, säger Bo.
Efter tre år på F13 placerades han på Milostaben i Strängnäs där han fick ansvar för utbildning av personal i krishantering. År 1993, när första bataljonen från Bosnien kom hem, hade han även själv gått utbildningen för att ha avlastningssamtal med de militärer som varit ute på fältet.
– Tidigare när man hade haft utländska förband som kom hem så lämnade de in sitt materiell och fick en tågbiljett hem. Ingen hantering av dem över huvud taget. Men 1993 hade vi lärt oss att tjänstgöring under sådana förhållanden kan skada folk. Man behöver hjälp och stöd.
Bo berättar att man ofta höll samtalen med en grupp som arbetat tillsammans.
– Man gick igenom vad som hade hänt under tjänstgöringen i kronologisk ordning. Sedan gick man igenom allt igen, men då pratade man om hur man kände och tänkte. Genom att man pratar genom det utifrån känslor så har det en läkande effekt.
Bo har även under sin arbetstid arbetat med krishantering kring Falun-morden, diskoteksbranden i Göteborg och Fårösundsolyckan på Gotland.
Vid 58 års ålder gick Bo i pension och strax efter det lämnade han Mariefred för Motala. En tid senare, i samband med olycka i Motala, där tre hästar sprang ut på riksväg 50, anmälde sig Bo som resursperson i kommunens POSOM-grupp, psykiskt och socialt omhändertagande.
– Man var väldigt ambitiös från kommunens sida och hade övningar varje år med den här gruppen. Och 2004, när tsunamin kom, blev jag uppringd av kommunen som bad mig att genomföra samtal med familjer som kommit hem.
I samma veva lämnade kommunen ut Bos kontaktuppgifter till den nystartade hjälporganisationen TVAI, Tsunami Victim Aid Initiative, som skulle arbeta med krishantering på plats i Thailand. Gruppen bestod av läkare, sjuksköterskor, präster och beteendevetare.
– De ringde på söndagen och sa att de skulle höra av sig på onsdagen. På måndag förmiddag ringer telefonen och då talar de om att de vill att jag ska åka med flyg samma kväll.
Väl på plats hade man samtal med personer, men man letade också efter svenskar för att informera om att det fanns stöd att få.
– Det var organiserat så att några var på stadshuset i Phuket och några på flygplatsen. Jag och en kollega satt i en hotelltaxi och åkte hela kusten upp till Khao Lak och tillbaka igen. Vi hade i uppgift att leta efter svenskar och stannade på varenda camp man satt upp. Hittade vi dem så berättade vi för dem att det fanns möjlighet att komma ned till hotellet där vi bodde. Ge dem möjlighet att vila upp sig, säger Bo.
Organisationen planerade även senare resor för familjer åkt tillbaka till Sverige som ville tillbaka för att ha en minnesstund på plats för familjemedlemmar de förlorat.
Har det varit svårt att själv ha med sig folks historier?
– Nej, egentligen inte. Därför att efter varje samtal som man har med en kollega, så går man åt sidan efteråt och pratar om hur man har upplevt det. Där var man väldigt öppenhjärtig mot varandra, och på det viset kunde man frigöra sig från de upplevelserna man hade under samtalet. För det blev ofta grymma samtal, men man måste ju få veta hur det känns inom personen som har upplevt allt.
Hur tror du arbetet har påverkat dig?
– Att kunna hjälpa någon är sånt som skänker livet mening.