Vi träffas i tvårummaren på Nedre Rådmansgatan på själva 90-årsdagen. Rut bjuder på kaffe och bakelser. Här på sjätte våningen har hon en svårslagen utsikt över staden och Skepparpinan.
Rut har hunnit vara pensionär i 25 år men det är framför allt hennes spännande arbetsliv som vårt samtal vid köksbordet kommer att kretsa kring. Men först en tur tillbaka till startpunkten, även om Rut saknar egna minnen därifrån.
Det var på pappans initiativ som föräldrarna hade lämnat arbetslösheten i Sverige för USA i mitten av 1920-talet. Rut och hennes tvillingbror föddes i Chicago 1928. Hemlängtan blev svår för Ruts mamma. När tvillingarna var tre år tog hon och barnen båten tillbaka över Atlanten.
– Då var hon gravid med min lillebror. Jag förstår inte hur hon klarade hemresan ensam med oss, säger Rut.
Efter något år återvände även Ruts pappa. Han fick jobb som lantarbetare i Ekebyborna och när Rut var elva år fick familjen möjlighet att köpa ett eget litet lantbruk, Snippen i Ervasteby som senare kom att bli Ruts fritidshus.
För en småbrukardotter på 40-talet var det långt ifrån självklart att studera vidare efter folkskolan.
– Jag tjatade mig till att få fortsätta. Och med mammas hjälp blev det så, säger Rut.
Efter studentexamen från Högre allmänna läroverket i Motala var det inte svårt att hitta arbete.
– På den tiden gick det ju att få jobb genom Arbetsförmedlingen. De ringde upp Saab i Linköping och nästa dag åkte jag dit. Och blev anställd direkt.
Året var 1949 och hon hamnade på en avdelning där hon tillsammans med fem killar gjorde hållfasthetsberäkningar på det nya planet J29, ”Flygande tunnan”, som hade råkat ut för haverier.
– Jag var ensam tjej bland alla trevliga grabbar, det var roligt. Men jag var ju från landet och väldigt blyg och försagd.
Efter Saab blev det mer utbildning och nya arbetsplatser, nu i Malmö. En längtan efter att ge sig ut i världen hade slagit rot tidigt och en annons i Husmodern ledde till au pair-jobb i England. Därefter en tid som vårdare på ett mentalsjukhus i London.
– Jag var äventyrslysten och lite våghalsig, det hade jag nog efter pappa. Men jag gjorde en del dumdristiga saker också. Köpte en moped som jag åkte på till Sydtyskland för att hälsa på en brevvän. Mamma var väldigt orolig minns jag.
Hemresan gjordes med tåg, mopeden hade sotat igen ...
Rut gifte sig 1959 men efter tolv års äktenskap gick maken bort i cancer. Hon blev ensam med barnen, en son och en dotter, bara åtta och tio år gamla. Då bodde familjen i Norrköping och en flytt till Västerås blev en omstart för Rut och barnen. 1978, när energidebatten gick het i Sverige, började hon på kärnkraftsföretaget Asea Atom.
– Som sekreterare på en försäljningsavdelning hade jag nytta av mina kunskaper i språk och stenografi. Det var väldigt intressant. Jag minns allt hårt arbete med stora kärnkraftsofferter till både Irak och Mexiko vilka inte ledde fram till någon affär.
Någon helt övertygad kärnkraftsförespråkare blev hon aldrig.
– Jag var inte rädd för den men vid kärnkraftsomröstningen 1980 fegade jag ur och röstade på linje 2 som ju varken var bu eller bä.
Rut blev kvar i Asea Atom som hann att bli ABB Atom innan hon gick i pension 1993.
Uppbrottet från Västerås på äldre dar har inte bara varit positivt.
– När man haft sitt yrkesliv på en annan ort kan det vara svårt att hitta nya vänner, säger hon.
Nyfikenheten och samhällsintresset har Rut behållit genom livet. Hon engagerade sig i SPI, Sveriges pensionärers intresseparti, i sin nya hemstad. Hon har fortsatt med uppdrag som god man i Motala kommun.
Den digitala tekniken skrämmer henne inte, tvärtom. Datorn och mobiltelefonen är självklara och hon håller på att bekanta sig med sin nya surfplatta.
Internet ger henne tillgång till nyheter från hela världen och hon surfar gärna in på New York Times eller Le Monde. Radio och tv är förstås också viktiga.
– Jag är inte rädd för den nya tekniken men jag skulle vilja behärska den bättre. Men många hänger inte alls med i digitaliseringen. Vem ska hjälpa dem? Det är oroande.
Kommunpolitiken i Motala engagerar också. Hon känner starka tvivel inför Lalandia-projektet och hon var med i publiken på Stora torget i höstas när barn och föräldrar demonstrerade mot nedläggningen av skolan i Godegård.
– Det är förskräckligt att förstöra landsbygden på det sättet, säger hon.
Att klara sig själv är viktigt. Hon försöker hålla kroppen igång och äta vettig mat.
– Jag vill ju fortsätta att hänga med och se hur allt utvecklas framöver. Få följa barnen och barnbarnen. Och så hoppas jag kunna behålla min bil. En Skoda Felicia som är nästan lika gammal och rostig som jag.