Andreas Steinmo pryds, som så många numera, av många tatueringar.
– Det gör fruktansvärt ont och det är dyrt men man vill ha dem, svarar han på min fråga om hur detta mode kan ha blivit så vanligt.
Andreas är en öppen och glad man, som trots att han egentligen aldrig har brytt sig mycket om sina födelsedagar, eller andra högtider heller för den delen, gärna ställer upp på en intervju på sin arbetsplats, Lilla Karin Boye-skolan, där han jobbar som fritidsledare.
Just nu är det sommarfritis: skolorna har haft avslutningar och under ytterligare några veckor håller alla fritidshem öppet, sedan ett mindre antal fram till terminsstarten.
Andreas växte upp i Varamon, i Motala.
– Då tänkte man inte på det, men numera förstår jag ju vilken fantastisk miljö det var att vara barn i. Rena drömmen!
Dagarna bestod året runt av hockey, på is eller landhockey. Och bad i Vättern. Och skolan i Smedsby.
Hockeylirandet blev allt seriösare. Andreas spelade i Maif tills han blev 14–15 år. Då hände något.
– Brorsan började spela trummor och jag började väl känna att det kanske kunde finnas nåt annat än hockey. Jag önskade mig och fick en elgitarr.
Kompisen Tom blev också intresserad och strax föddes ett band, med brorsan Mathias på trummor, som spelade i ett garage i Varamon. Ett äkta garagerockband alltså, Noisebox, som hade en repertoar av coverlåtar.
Även detta blev allt seriösare.
– Vi bytte namn till First Day Off och började göra egna låtar och jag bytte till bas. Vi reste på turnéer och spelade i Göteborg, bland annat. Och vi gick till final i Rockkarusellen, det kan ha varit 2005.
Bandet splittrades, men har gjort en och annan återförening. Det har inte blivit mer än lite repande. Bandmedlemmarna har bildat familjer och därmed är det ju annat som tar upp tiden.
Men musiken har Andreas kunnat använda i jobbet. Han utbildade sig till fritidsledare på Valla folkhögskola i Linköping och jobbade i Hallen i Motala, en fritidsverksamhet som då riktade sig till ungdomar 16–25 år, i dag 16–21 år.
– Jag jobbade med olika projekt i Hallen, resor och mycket konsertverksamhet. Jag började jobba mycket med ljudteknik och då hade jag ju nytta av att också vara musiker.
Och gitarren har han inte lagt helt på hyllan. Tillsammans med sambon Evelina Olsson, som sjunger, har han spelat akustiskt på dop och liknande.
För ett år sedan rekommenderade en kompis honom till ett jobb på Lilla Karin Boye-skolan. Här är Andreas elevassistent under terminerna, vid sidan av jobbet som fritidsledare.
– Här är det yngre barn och mera tonvikt på pedagogik, jämfört med jobbet på Hallen. Det är roligt och intensivt. Och svårt. Men jag älskar att jobba med barn och jag kände efter några år i Hallen att det kunde vara dags att göra nåt annat.
Jag frågar om barn i dag har svårt att koncentrera sig, med tanke på allt annat som pockar på uppmärksamhet vid sidan av skolan.
– Jag tror att barn alltid är barn, det har varit likadant i alla tider. Och mobilerna får de ju inte ha framme på skoltid, de ligger i ryggsäckarna.
Och nu är det dags att fylla 30.
– Egentligen vill jag inte fylla år, säger Andreas men ser glad ut.
– Av nån anledning har vi i familjen aldrig haft någon tradition av att fira seriöst. Alla högtider och födelsedagar har gått ut på att bara träffas, äta lite gott och ta det ganska lugnt. Det är egentligen det som är roligt.
Men visst blir det fira av. Dock är det oklart vad som händer.
– Evelina har tydligt sagt att jag inte ska boka in nåt annat.
Men säkert kommer gitarren till användning.