Kroppen är lite sliten men humöret och minnet tycks vara evigt ungt hos veteranen Thore. Han bor sedan 2011 på Strömsborgs äldreboende och sitter och läser tidningen när vi kommer på besök. En ny tv har han också fått. Han är imponerad över hur tunn den är.
– Det är jättebra här, säger han.
Innan han kom till Strömsborg bodde han i Gamla stan i tio år, och dessförinnan på Mossgatan.
Men hans långa historia började utanför Vadstena, på Fylla Södergård, där föräldrarna var statare. Där växte Thore upp med elva syskon. Och statare blev också Thore.
– Men först var jag dräng, på Rocklunda herrgård, i 15 år.
Thore flyttade runt till ett stort antal gårdar i Motala- och Vadstenabygden, som dräng och som statare. Största delen av lönen fick han alltså in natura.
– Man fick 500 kilo vete, 600 kilo råg, 50 kilo ärter, 25 kilo korn varje år. Och så hade vi en gris som slaktades till jul, berättar Thore.
– Man fick ju lite lön också. 50 kronor i månaden. Och kan du gissa vad mjölken kostade? 32 öre litern.
Thore Moberg minns alla detaljerna.
– Jag tänker på den tiden ibland. För några år sedan var jag och några andra och berättade för unga människor om statarlivet, på en sammankomst i Åtvidaberg. Det var knappt att dom trodde oss. ’Hur kunde ni acceptera det där’, sa dom.
Och han minns när statsystemet upphörde, 1945.
– Jag tyckte att det kändes konstigt. ’Hur ska det nu gå’, tänkte jag.
Men det gjorde det. Thore fortsatte som lantarbetare, fram till 1957. Då kom han till Motala Verkstad.
– Det var på valsverket.
Där fick Thore sitt öknamn, som alla verkstadsarbetare.
– Det var tredje dagen. Jag skulle upp på en stege och justera en sak. Det var högt, men jag var inte höjdrädd. Stegen var hal, jag tappade fotfästet men fick tag i en kant och hängde där ett tag. Sen kilade jag uppåt. ’Den där, han springer som en ekorre’, sa gubbarna.
Sedan var det ingen som ropade på Thore. Han hade blivit ”Ekorren”, det berättar han med stolthet.
– Alla hade öknamn. Och var det någon som blev arg på namnet så hängde det kvar ännu envisare. Gubbarna kallades sådant som ’Skit på skjorta’ och ’Ankrädder’.
15 år på valsverket följdes av många år i Björkelundsverkstaden.
– Jag borrade propelleraxlar till fartyg. De vägde 45 ton.
Thore minns arbetet som sotigt och tungt. Men han trivdes.
– Det var kamratskapet som gjorde det.
Men visst var jobbet farligt. Det hände olyckor. En jobbarkompis fick en järnbit genom vaden. Men Thore såg sådant som var mycket värre. Han berättar om hur någon dödades av en plåt med vassa kanter, hur någon annan fick glödande järn över sig vid martinugnen, ”martängen”.
– Han hade bara jobbat ett par dagar när det hände.
Thore minns förstås tydligt när han träffade Sonja. Det var på festplatsen i Fågelsta 1937.
– För en gång skull så dansade jag inte, jag stod och hängde vid räcket. Och jag såg Sonja dansa. Hon hade en liten hatt med flor. ’Den ska jag ha’, tänkte jag.
Och han menade inte hatten.
Sonja var piga på gården Långeryd.
Thore fick inte Sonja den kvällen. Men han uppvaktade henne på sitt handfasta sätt. En gång kom Sonja ledande en cykel vars slang hade punkterats av några grabbar som tyckte sånt var kul. Thore lagade punkan och erövrade Sonja.
– Hon räddade mig, säger Thore.
Det framgår nämligen att den unge Thore nog var en hetlevrad ung man som tog till nävarna emellanåt under den tidens tuffa uteliv på festplatserna.
Thore och Sonja förlovade sig 1938, gifte sig i Vinnerstad kyrka den 20 februari 1940 och Thore var räddad över till ett lugnare liv.
Det blev fem barn, alla pojkar. Sonja gick bort 2013, 92 år gammal.
Thore ägnar tiden åt att läsa böcker och se en del på tv. Favoriter just nu är serien ”Förväxlingen” och förstås ”Hundra procent bonde”.
– Och ’Bonde söker fru’ också, skrattar Thore.
En gång i månaden samlas ett gäng Metallare i Folkets hus. Och en före detta jobbarkompis från verkstan träffar Thore ibland.
– Jag mötte honom ute en gång och vi började prata. Efter en stund kände vi igen varandra. Och då såg jag ju att det var Lennart, ’Stålmusa’!
Jag tackar för samtalet och säger till Thore att vi ses när han fyller 105.
– Det tummar vi på, säger Thore och skrattar.
Och så tummar vi.
Men redan nästa dag hälsar jag på Thore igen. Han har nämligen en sak till att berätta.
– Jag pratade ju bara om mig själv hela tiden i går! Jag glömde säga att jag hade världens bästa fru. Och jag har världens bästa pojkar, de stöttar mig – och det är för dem jag lever vidare.