En dag i mitten av 1970-talet kom en ung kille in till mig på brandstationen och frågade om jobb. Han var litet besviken på sin arbetsgivare. Han hade gått Verkstadsskolan och fått jobb på Motala Verkstad. När han sedan gjort lumpen och kom tillbaka fanns inte hans jobb kvar, utan han fick, som han sade, ”gå med en färgpyts och bättra målning”. Han ville ha nytt jobb och trodde brandman var något för honom. Han lämnade sitt betyg från nian och jag blev närmast förbluffad över det jag såg. Han hade i stort sett 5 i alla ämnen.
Min första tanke var att du skulle inte gått verkstadsskolan. Du skulle ha gått på universitetet. Vi pratade litet om vad han haft för jobb och om hans fritidsintressen. Jag lovade honom, att jag skulle se över möjligheten till brandmannajobb. Efter en kort tid ordnade jag så att Mats fick sin anställning på brandförsvaret.
Mats blev en mycket duktig brandman och vattendykare och fick ganska snart gå utbildning till brandförman och fick en sådan tjänst vid arbetstidsförkortningen 1981.
Det som var speciellt med Mats var hans styrka rent fysiskt. Han var den starkaste kille jag träffat på. Brandmannayrket är inte direkt styrkekrävande, men det underlättar om allt följer med, när man tar i. Det blev ju också så, att hans jobbarkompisar utnyttjade Mats egenskap. Var det något, som skulle lyftas eller något, som satt fast, då bad man Mats om hjälp.
Tyvärr drabbades denna utomordentligt duktige kille i ganska unga år av en allvarlig, närmast obotlig sjukdom. Det gjorde, att Mats fick lämna brandförsvaret och genomgå behandling.
Under Mats konvalescens satte han och hans fru Ewa inte sig till ro, utan passade på att resa runt i världen till många intressanta resmål så länge Mats orkade. Därmed skapades en mängd trevliga minnen för Ewa att ha kvar nu, när Mats gått bort.
Vi föredetta arbetskamrater inom brandförsvaret saknar Mats som en skicklig yrkesman och en god kamrat. Vi deltar i Ewas och flickornas sorg.