Minnesord Leif Pettersson

En Vän med stort V. 
Jag lärde känna Leif redan i väldigt unga år där vi växte upp i Holm. Leif på Knipphammarvägen och jag på Bangatan. Däremellan en väldig massa barn i olika åldrar som efter skolan samlades på ”Gärdet”, en obyggd tomt där det mestadels spelades fotboll i tid och otid. Leif var redan då starkt förälskad i runda bollar och var den som kom först till Gärdet och gick hem bara när mamma stod på balkongen och ropade ”Leif, kom hem och ät” Svaret blev ofta ett högljutt ” jag kommer sen, vi leder ju!
Därifrån var steget inte så långt till IFK Motala och där blev Leif trogen det blåvita laget.
På den tiden kallades han för ”Lille-Leffe” och jag vet än idag inte anledningen, men så liten var han inte och han tog rejäl plats i alla lag han var med i.
Som ofta kommer man ifrån varandra när man växer upp, tjejer, lumpen, jobb och familj men vår vänskap bestod i alla lägen. En gång vän med Leif förblev man det utan förbehåll. 
När vi träffades då och då så kändes det som att tiden stått stilla. Vi kunde skratta åt samma saker och Leifs så klockrena minnesbilder av personer och händelser var härliga att uppleva. Hans omtanke och respekt för andra i vänkretsen var imponerande.
Som pensionärer gjorde Leif och jag en äventyrlig seglingsresa från Italien och Medelhavet genom Gibraltarsund och ut i Atlanten till Portugal. Där fick jag gång på gång uppleva Leifs styrka som medmänniska. Generös, glädjefylld och frikostig men samtidigt krävande. Leif hade samma krav på sin omgivning som han ställde på sig själv men alltid med ödmjukhet och tolerans.
Minns när vi skulle bada mitt ute på Medelhavet och vi konstaterade att det var mer än tusen meter djupt och när jag skulle dyka i stod Leif vid relingen och sa lugnt: ”händer det något så hämtar jag Dej!”
För några år sedan gjorde vi tillsammans en "nostalgivandring" på gatorna i Nedre Holm där vi berättade roliga minnen för varandra om alla kul personer som korsat våra vägar. Vi hade tänkt fortsätta i Övre Holm men så blev det inte, ödet ville något annat.

Saknaden är stor efter en sann vän som bjudit på så mycket värme och omtanke, alltid med humor och glimten i ögat.
Tankarna går till Leifs livskamrat Anki, och Leifs barn och barnbarn.