Det var en chock när jag fick höra om Ingegerd Lindarängs bortgång, och det känns fortfarande overkligt.
Vi har känt varandra länge. På 1990-talet var hon min gymnasielärare i religion på Platengymnasiet i Motala. Hennes entusiasm för ämnet var stor och det var en egenskap som överhuvudtaget kännetecknade Ingegerd. Hon gjorde aldrig någonting halvhjärtat, det hon gjorde gick hon alltid in för till 100 procent, minst.
När jag så småningom studerade på Vadstena Folkhögskola blev Ingegerd återigen min lärare, nu i en rad olika ämnen. Bland annat drama, där gruppen under hennes även här entusiastiska ledning bland annat spelade ”Djungelboken” för förskolebarn i Vadstena.
Mina och Ingegerds vägar korsades väldigt många fler gånger. Jag frilansade under en period som konstrecensent på Motala & Vadstena Tidning och stötte då på henne på vissa utställningar som hon medverkade till att arrangera.
I mitt nuvarande jobb, som journalist på samma tidning, har jag också ofta haft glädjen att prata med Ingegerd. Inte minst när jag har skrivit om Vadstena Föreläsningsförening som hon var ordförande för. Det har alltid varit roligt att prata med Ingegerd, man blev alltid varmt mottagen av henne.
Om man skrev om henne eller hade intervjuat henne för något hon var engagerad i fick man alltid en mycket fin respons av henne. Hon glömde aldrig att höra av sig, det kunde vara via prydligt handskrivna och välformulerade vykort, eller på senare tid lika välformulerade mejl.
Ingegerd hade ett mycket vackert, poetiskt sätt att skriva och tala på som bara var hennes. Och poesin var överhuvudtaget central för henne. Hon var mycket skicklig på att recitera dikter och brann tydligt för att föra in poesi i allas tillvaro.
Mina tankar går till Ingegerds familj, släkt och vänner.