Vad är det som händer? En levnadsglad, optimistisk och kreativ tjej i sina bästa år finns inte längre bland oss. Varför är denna värld ibland så orättvis? Camilla Lindblom hade så mycket framför sig och planerade för framtiden och så tog allt slut. Det fanns inte i tankarna att den här hemska sjukdomen skulle ta hennes liv. Framtidstron var stark, att övervinna sjukdomen helt enkelt.
I många år träffades vi nästan dagligen, när hon tillsammans med sin dotter, kom för att ta hand om hästen. Stallet var ett andningshål, in i det sista. Nu står hästen här och undrar, "vart tog hon vägen?"
Barnen som ännu är unga var hennes ögonstenar och inte redo att mista sin mamma.
Utanför stallet och ridhuset var det alltid hon som tillsammans med sin bästa väninna pyntade och gjorde det fint med blommor, både till jul och påsk.
Behövde vi ha något lagat, en dragkedja isydd, eller vad som, var det alltid henne vi frågade. Vem ska hjälpa oss nu?
På mitt bord står en blomma som jag nyligen fick. Jag tittar på den och tänker att jag ska vårda den ömt. Jag lovar.
Stallkamraterna saknar henne och känner en stor tomhet. De kommer aldrig mer få se henne komma körande uppför allén på väg till hästen.
Jag tänker på alla nära och kära som inte hade väntat sig ett så snabbt slut. Hon hade en så stor del av livet framför sig. Varför?