Den frågan ställer sig den person som tipsat oss om det här reportaget. Om vi vill intervjua en verklig eldsjäl, då borde vi prata med pingisprofilen Leif Appelskog i Ljungsbro, tycker tipsaren. Eller ”Appel” som de flesta i bordtennisklubben säger.
Leif är först lite tveksam till att vara med i tidningen. Men okej, om det tydligt framgår att det inte är på hans eget initiativ. Han vill ju inte slå sig själv för bröstet och framstå som nån sorts hjälte.
Fast nog har han uträttat en hel del och gör det fortfarande. Framför allt har han ett närmast outsinligt engagemang för sin klubb.
– Vill du veta hur många sponsorer vi har? Eller ska vi ta det från början? säger han när vi träffas i träningslokalerna under vårdcentralen.
Vi tjuvstartar med sponsorerna. Leif går och hämtar en pärm inne hos Margareta Gustavsson som jobbar med klubbens administration. Han bläddrar lite och kommer fram till att Ljungsbro BTK just nu har 65 sponsorer.
Det är företag i trakten som Leif ringt runt till för att få ett bidrag till verksamheten, litet eller stort. Sammantaget blir det ett betydande ekonomiskt tillskott.
– Mitt mål är att det ska vara billigt för den som vill spela. Alla ska kunna vara med. Och sen är det ju så också att kan man rädda en enda unge från nåt jäkelskap så är det värt allt.
Bingolotterna är en annan viktig bit för att dra in pengar. Leif ser till att klubbens lotterikiosk utanför Hemköp är bemannad 40 veckor om året. Han sitter där själv också och brukar rycka in när någon lämnat återbud.
Sedan är det ju tidningen också. Ljungsbronytt kommer ut gratis till alla hushåll i Ljungsbro med omnejd. Och redaktören, det är Leif. Tre nummer per år blir det, mer får han inte göra.
– Nej, då måste man starta firma och så blir det moms med i bilden. Men annonserna ger en bra slant och artiklarna handlar om folk och företagare i trakten, säger Leif.
Han bläddrar i senaste numret och får upp en artikel om gratis sommarkollo.
– Det har vi haft flera år och det tror jag är nästan unikt i Sverige. Vi är väldigt stolta över det. Barnen kommer hit och spelar på förmiddagarna och sen hittar vi på nåt annat på eftermiddagarna. Nån dag brukar vi åka iväg och fiska också.
Leif har ett stort engagemang för de yngre spelarna och har själv uppfunnit något han kallar pingislek. Det är på söndagsförmiddagarna här i lokalen och vänder sig till barn upp till fem år.
– Det började med att jag såg en mamma som spelade med en liten kille som stod på en stol. Det tyckte jag såg otäckt ut så jag tänkte ut den här konstruktionen, säger Leif och visar en ramp av trä som man kan ställa vid pingisbordets ena kortsida.
– Jag har så mycket idéer. Det måste jag ha, annars orkar jag inte hålla på.
Leif har hållit på länge. Fast det började med bandy. Familjen hade inte råd med skridskor åt honom så han fick låna sin storebrors och fylla ut med några hopknycklade sidor av Östgöta Correspondenten framme vid tårna.
– Vi hade det rätt fattigt. Jag var yngst av elva syskon och delade säng med två av dem. Mina föräldrar var bönder och arrenderade mark som ägdes av Cloetta. De ägde ju det mesta här då. Så jag var bonnunge och det är jag fortfarande. Jag försöker ha båda fötterna på jorden och låter inte saker stiga mig åt huvudet.
1955 bytte Leif bandyn mot bordtennisen som var något av en folksport vid den här tiden. Två år senare hade han avancerat till hjälptränare, 15 år gammal. Och efter ytterligare ett par år gjorde han debut i A-laget.
Där spelade han så bra att den framgångsrika Linköpingsklubben Parca BoIS försökte värva honom. De hade ett färskt SM-guld från 1957 men vad hjälpte det när Leifs mamma sa nej.
– Hon tyckte jag var för ung och det var långt till Linköping.
Det gick bra för Leif ändå. Han blev snabbt duktig och har tagit diverse fina titlar genom åren. Men nu har han lagt av med både tränandet och tävlandet. Säger han först. Sedan visar det sig att han är med i vartenda veteranmästerskap som dyker upp, från SM till VM. Närmast väntar EM i Budapest nästa år tillsammans med Sven-Olof Kratz som han spelar dubbel med. Leif brukar träna en vecka före varje tävling, det räcker.
– Men nu börjar energin ta slut. Jag är lite för gammal, säger 75-årige Leif.
Och då menar han även energin till allt det ideella arbete han lägger ned. I vintras när han hade som mest att göra kom han hit till lokalen varje dag. Då var det nära att han la av.
– Men man får ta sig samman. Nu har det lättat lite. Min fru tycker att jag lägger alldeles för mycket tid på det här, och att jag åtminstone borde idrotta lite också när jag ändå är här. Men det hinner jag inte.
Lite tid över har han trots allt till sitt andra stora intresse; trädgården hemma vid huset, där han bland annat odlar egen potatis.
– Inte är det särskilt ekonomiskt men det är roligt. Jag gillar att se när det växer. Jag är ju född bonnunge vet du.