Just nu är det sånggruppen Soundset i Linköping som Amanda är mest engagerad i, om vi nu pratar om musik utanför hemmet. Gruppen ska dansa och sjunga i föreställningen ”We run the world” på Forumteatern den 21 april. Det är en hyllningskonsert till Beyoncé.
– Hon är en av mina stora förebilder. En fantastisk sångerska med enorm bredd. Hon är en riktig performer, och det gillar ju jag. ”We run the world” är också ett sätt att hylla kvinnan, och det gör man väldigt bra med hennes låtar, säger Amanda.
Musiken har alltid funnits i Amandas liv, men nu är hon småbarnsmamma med allt vad det innebär.
– Jag har ju inte samma utrymme för musik nu. Men vi spelar och sjunger mycket hemma och barnen tycker det är jätteroligt. Det senaste är Bolibompadansen.
Treåriga Elli och ettåriga Ebba hakar genast på för att visa vad det handlar om, sträcker händerna i luften och ger sig hän i dansen som inspirerats av SVT:s barnprogram. Katten Sork håller sig lite mera i bakgrunden.
Amanda gillar musik som svänger och berör.
– Glad och fartfylld musik. Men inte direkt schlager. Soul, pop, rock, R&B – så ungefär kan man nog beskriva min musiksmak.
Länge var hon med i bandet Soulmate dit hon rekryterades efter att hon hörts rappa Michael Jacksons ”Black or white”. De uppträdde på krogar och på event som Stadsfesten.
Hon har också i många år medverkat i dansgruppen Da Flow, även om verksamheten går lite på sparlåga just nu då flera medlemmar har bildat familj.
– Vi gjorde en rolig flashmob i samband med att ”Musikhjälpen” sändes från Linköping hösten 2015, berättar Amanda.
Via Facebook uppmanades alla danssugna att dyka upp på Stora torget vid ett speciellt klockslag och utan förvarning börja dansa. Det blev en stor kollektiv musikmanifestation som till slut lockade hela torget med i dansen.
Amanda har också varit körledare i Medborgarskolans regi.
– Att leda en kör är ju inte bara en fråga om musik utan också om människor. Men jag känner att jag är rätt bra på att ha med människor att göra. Jag kom hem från repetitionerna och var både påfylld och helt slut, det var ju hundra personer i kören.
Hur började Amandas kärlek till musiken? Hon vet inte riktigt själv. Men föräldrarna var båda musikintresserade och det lyssnades på mycket musik i hemmet i barndomens Uppsala.
Hennes mamma har berättat att hon en gång på tåget till morföräldrarna i Linköping ställde sig upp i mittgången och sjöng ”Den blomstertid nu kommer”. – Jag var två år. Alla tanter grät. Jag har aldrig varit speciellt blyg utan kunnat sjunga var som helst.
Så småningom flyttade familjen till Linköping och Amanda började spela blockflöjt som många andra. Problemet med blockflöjten var bara att hon inte kunde sjunga samtidigt. Så det gick ju inte.
På högstadiet började hon spela gitarr vilket senare blev hennes andrainstrument under gymnasieåren på musikestetiska programmet på Folkungaskolan. Förstainstrumentet var naturligtvis sången.
– Jag tyckte att musiken blev lite för kravfylld på gymnasiet. Det handlade mycket om konkurrens, betyg och att vara duktig. Hur definierar man vad som är ”duktigt” i musik? Glädjen försvann lite, men det är klart att jag lärde mig en massa under de där åren också.
Amanda lade bort gitarren under ett par år och var heller inte jättemotiverad att sjunga. Men i samband med de olika musikprojekt hon senare ingått i har hon hittat sin egen röst och sitt eget uttryck.
Att musiken inte har blivit hennes yrke, det tror hon bara är bra.
– Man ska kanske inte jobba med musik och dans på heltid. Risken är att det tar bort glädjen i det, i alla fall för mig.
Kontrasten till det Amanda gör på jobbet låter ganska stor. Hon är verksamhetschef på idrottsklubben Kenty med ansvar för personal och ekonomi. Hon började där som fritidsledare för elva år sedan men har alltmer övergått till siffrornas värld. Just nu utbildar hon sig inom bokföring.
– Jag är väldigt strukturerad och älskar när allt är organiserat! Tidigare kopplade jag ihop bokföring med matte och det kanske var därför jag inte valde en sån inriktning från början. Men bokföring har ju inte alls med matte att göra.
Och musiken har hon ju ändå. Radhuset på Aftongatan är fullt av den. Amandas man Tommy jobbar med musik på kulturhuset Dahlian och delar hennes intresse. Vilket uppenbarligen också barnen gör.
– Visor och ramsor stimulerar talet. Och allting blir roligare med musik och sång. Jag går alltid omkring och sjunger här hemma vad jag än håller på med, och det märker ju barnen. Elli gör likadant, säger Amanda.
Förutom Beyoncékonserten har hon inga större musikaliska projekt planerade. Men det vore kul att göra något med barnen längre fram, kanske som danslärare. Sång och dans kommer alltid finnas med i tillvaron för Amanda, den saken verkar säker.
– Sen gäller det ju att man inte glömmer bort att njuta av livet också. Att man hittar balansen mellan intressen, jobb och familj.