Pia-Margareta Nibelius är även utbildat distriktssköterska, diabetessköterska och rökavvänjare vilket hon har jobbat med i hela sitt yrkesliv, och på senare år i kombination med jobbet som körskolechef.
– Min man sa: "nej det där tjänar man inga pengar på och så jobbar man jättemycket, det verkar ju sjukt. Nej jag tycker att du ska bli trafikskolechef i stället. Sluta med det där, så du kan tjäna pengar och koppla av i stället". Då tänkte jag att jag gör väl det och ser hur det är. För det är väl att ha kontakt med människor som jag gillar och jag hade jättenytta utav att jag var distriktssköterska när jag pratade med eleverna. Fick fram dem på både teori och körning. När de ville skita i det så lyssnade jag på dem och de fick prata av sig, och så vände de sedan i ett gathörn ungefär.
Men det var i vården som Pia-Margaretas karriär började, och det redan som sextonåring. När hon skulle välja en plats att ha prao på ville hon vara med på operationer. Sagt och gjort, hon hamnade på öron-, näsa- och halsmottagningen i Linköping och trivdes som fisken i vattnet. En av sköteskorna som jobbade där var så nöjd med henne att hon blev erbjuden extrajobb.
– Hon frågade om jag inte kunde komma på eftermiddagarna efter skolan. Hon tyckte att jag kokade slangar så bra. Jag kom inte hem förrän sex på kvällarna, mamma och pappa var jättearga. Jag fick 24 kronor varje gång jag var där. Jag sade till mamma och pappa att jag skulle tjäna pengar och att de inte behövde betala mig lika mycket i veckopeng då, och det var okej. Det var jättekul och spännande, jag fick göra många saker och lärde mig massor.
Vården var rätt arbetsplats för Pia-Margareta. Efter gymnasiet tyckte hennes mamma att hon skulle läsa till sjuksköterska på högskolan, men hon hade andra planer. Hon ville lära sig det grundläggande först, som att bädda patienternas sängar. Nästa steg blev en kurs till sjukvårdsbiträde i Linköping. Men därefter följde hon mammans råd, och lite därtill.
– Högskolan kom inte igång för sjuksköterskor förrän 1982, och då läste jag där. För då fick man forska och skriva c-uppsats och sådär, och det ville mamma att jag skulle göra. Sedan läste jag till distriktssköterska i Stockholm, ett och ett halvt år. Jag betalade för allt själv. I Uppsala läste jag till diabetessköterska och sedan på Huddinge till rökavvänjare, för det fanns inte på apoteken då.
Efter alla utbildningar har Pia-Margareta varvat jobbet som distriktssjuksköterska och körskolechef. Precis nyligen sade 70-åringen upp sig i vården, men det var inte för att gå i pension. Nu jobbar hon endast som körskolechef i ett bemanningsföretag.
Men det är inte bara arbete som har präglat Pia-Margaretas liv. En stor och viktig del som återkommer hela tiden är hennes tre söner. De har alla pluggat vidare och läst på universitet, och de delar även mammans intresse för golf och kultur.
– Jag spelar inte så mycket golf längre. Jag är och slår ut lite med kompisar och alla tre barnen spelar golf och har grönt kort. För mig har barnen varit viktigast, så jag har spelat med dem i omgångar. Jag vill föra vidare saker som jag tycker är bra. Samma med musiken, de lyssnar på P2 när de åker bil. Då blir jag jättenöjd, nu har de tagit examen.
70-årsfirandet var så klart med familjen. Det blev fest för de allra närmaste hemma hos Pia-Margareta, några dagar innan det riktiga datumet. För när hon fyllde år var hon på plats hos en av sönerna som bor i Hongkong. Han hade fått vara med på firandet via Skype.
– Jag pratar med mina söner jätteofta, och de med mig. De behöver ju inte det, för de har jättemycket att göra med sina jobb och allt, men det gör vi. Och den större har två barn, så jag har två barnbarn i Stockholm.
När hon inte pratar med eller träffar sina söner så har hon ett annat sällskap umgås med. Varannan torsdag har Odd Fellow-orden möte i Linköping, och där har Pia-Margareta varit medlem i tio år.
– Vi äter en bit mat och sedan lägger man en systragåva. Det kan vara en krona, tio kronor, tjugo kronor, det beror på vad man har råd med, som går till Tappra barn och Linköpings stadsmission. Sedan är det vissa regler och normer. Alla stänger av telefonen, för min del är det som att gå och meditera kan jag säga. Sedan är det väldigt vacker musik också.