– Som pensionär får jag ingen lön av universitetet, men jag måste dra in pengar från olika forskningsfinansiärer så jag kan avlöna de sju åtta forskare som ingår i min grupp. Här är mitt lilla kyffe nu för tiden, säger Johnny med ett leende och öppnar dörren till det välfyllda lilla kontorsrummet.
För att komma dit går man ned i Universitetssjukhusets äldsta kulvert och ringer på en klocka vid en låst dörr. ”Emeritusakademin” står det på en skylt. Det är universitetets benämning på de arbetsplatser man erbjuder pensionerade professorer som vill fortsätta jobba.
Johnny Ludvigsson jobbar 150 procent, enligt egen uppskattning. Vad han gör? Det han gjort sedan 70-talet, nämligen att försöka hitta orsaken till den obotliga sjukdomen typ 1-diabetes som framför allt drabbar barn och ungdomar. Och att ta fram behandlingar som kan bota eller bromsa sjukdomen.
– Ingen har ännu kunnat visa varför vissa barn får typ 1-diabetes. Det har inte heller gått att förklara varför mer än dubbelt så många får sjukdomen nu som på 80-talet, eller varför Sverige har högst frekvens i världen näst efter Finland, säger Johnny.
I Sverige får drygt 900 barn typ 1-diabetes varje år. Det som händer är att kroppens immunförsvar plötsligt börjar döda de celler i kroppen som producerar insulin, det ämne som bryter ned socker i blodet. För att överleva måste den sjuke under resten av sitt liv själv reglera sin insulintillförsel med injektioner eller pump och samtidigt sköta kost, motion, sömn och andra rutiner mycket noga.
Johnny har varit inblandad i och lett flera stora studier för att lösa gåtan. Ett av de större projekten är ABIS, Alla barn i sydöstra Sverige, som han startade 1997. Där följer man 17 000 barn från födelsen, friska som sjuka, för att kartlägga olika faktorer som kan ha samband med typ 1-diabetes.
Ett annat är Barndiabetesfonden som han startade 1989 efter att ha blivit inbjuden till "Café Norrköping".
– Östgötateatern satte upp en Astrid Lindgrenpjäs och erbjöd premiärintäkterna till min forskning. Men då föreslog jag att pengarna i stället skulle gå till en fond, och en vecka senare kunde jag i tv-programmet tillsammans med Astrid Lindgren berätta att Barndiabetesfonden var grundad.
Men fortfarande är det svårt att forska storskaligt om den här sjukdomen.
– Forskning är dyrt och alla jobbar inte gratis som jag, konstaterar Johnny. Det är alltid brist på pengar.
Han jämför med cancerforskningen. Dit strömmar pengar på ett helt annat sätt och han har givetvis inget emot att Cancerfonden och Barncancerfonden får stora bidrag.
– Cancer är livsfarligt men det är typ 1-diabetes också, och den är fortfarande obotlig.
Johnny tror att folk blandar ihop typ 1 och typ 2, den senare kallas ibland åldersdiabetes och hänger ofta ihop med livsstilsfaktorer som vikt och kosthållning.
– Man tänker kanske på sin gamla faster som fick diabetes för att hon var tjock och åt för mycket kakor. Och så tycker man att de som blir sjuka får skylla sig själva. Men typ 1-diabetes kan inte kopplas till några livsstilsfaktorer alls, vi vet inte vad som orsakar den.
Att Johnny Ludvigsson över huvud taget blev forskare är lite osannolikt. Han växte upp i ett enkelt småbrukarhem i Småland och ingen i omgivningen hade tagit studenten.
Men det gick bra för Johnny i skolan och hans rektor hade hört att Humanistiska Läroverket i Sigtuna ville blanda upp sitt elevklientel och tog emot några stipendiater.
– Det var en helt annan miljö än den jag kom ifrån. Fullständigt. Där gick barn till kungafamiljen, adeln och överklassen. Palme hade gått där. När jag reste hem till Småland hände det en gång att en man kom fram och ville trycka min hand eftersom jag hade hälsat på kronprinsen.
Johnny inrättade sig väl i den nya miljön. Men sitt ursprung glömde han aldrig, och än i dag när han råkar på människor som jobbar med något praktiskt kan han känna att det där är hans kompisar.
Det var i Sigtuna han möte Ulla som varit hans fru i 52 år. Här är Johnnys minne kristallklart.
– Den 26 januari 1963 klockan 18.05. Jag såg henne först bara bakifrån, det sa bara klick. Du anar inte. Sen har jag varit jätteförtjust i henne hela livet.
Vad tycker hon om att du alltid jobbar fast du är pensionär?– Jag har inte berättat att jag är pensionär! Nej men hon har väl accepterat att jag är som jag är.
De bor i Sturefors utanför Linköping men har också ett sommarställe nära Kalmar sund. Där har Johnny byggt och byggt till, det mesta själv, så att det nu finns stugor till alla fem barnen och deras familjer.
Det är svårt att fatta hur han har hunnit med allt. Han har också målat tavlor och spelar olika instrument, helst dragspel.
Men mest av allt försöker han lösa gåtan med typ 1-diabetes.
– Jag har alltid sagt till de barn jag behandlat att vi ska kunna bota sjukdomen innan jag fyller hundra. Och innan dess ger jag inte upp.