Det säger Helena Lindqvist Pettersson, Valla Ponnyklubbs ordförande sedan åtta år. Men klubben har mer eller mindre varit hennes hem ända sedan hon i nioårsåldern kom till stallet första gången.
– Mina föräldrar var inte så glada. Jag ville vara här sju dagar i veckan men det ville inte de att jag skulle vara.
Hur intresset för hästar väcktes kommer hon inte riktigt ihåg men tror att det var en klasskompis på lågstadiet som tog med henne till ett annat stall där hon red några gånger.
– I min släkt och familj fanns ingen djurtradition, utom att min pappa hade katt.
Förutom under några år på 1990-talet när hennes båda döttrar var små har Helena Lindqvist Pettersson hållit på med hästar. Hon var skötare – först till en get, sedan till häst – utbildade sig till ridlärare ("fast det är en utbildning som inte har samma värde idag"), var ungdomsengagerad. Och så red hon förstås.
– Det som är roligt med att hålla på med hästar är att det ger så många möjligheter.
Hästarna var länge bara en hobby. Som ung funderade hon på att bli lärare, i stället började hon jobba som nattportier på Stora hotellet. Sedan blev det flera år på Saab där hon gjorde olika saker. Inte förrän hon var på en föreläsning med en hästkiropraktor insåg hon vad hon ville göra.
– Men det fanns ingen utbildning som passade så det blev massage för både hästar och människor istället, vilket jag aldrig har ångrat.
Det är Helena Lindqvist Petterssons yrke idag. Och så busschaufför, som hon utbildade sig till när hon under en period fick ont i händerna och hade svårt att massera. Alla hennes olika kunskapsområden har hon nytta av i sitt (oavlönade) arbete som ordförande i ridklubben på Vallaområdet.
– Det var när mina döttrar började här som jag kom tillbaka till klubben, berättar hon.
Eftersom hon, som gillar ordning och reda, saknade information om olika saker, började hon engagera sig för att det skulle bli bättre. Inför årsmötet 2011 blev hon tillfrågad om hon ville bli suppleant i styrelsen. och sade ja.
– Jag hade ju varit engagerad som ung här så det var ju lite nostalgi. Men snart kom de tillbaka och frågade om jag kunde tänka mig att vara ordinarie i stället.
Hon sade ja igen. Men det dröjde inte länge innan valberedningen kom tillbaka igen och ville fika.
– Och då frågade de om jag kunde vilja bli ordförande. Då fick jag lite kalla fötter. Det kändes både stort, farligt och läskigt. Men jag lovades gott stöd av styrelsen. Och barnen tyckte det var jätteroligt. Men om jag vetat från början vilken resa det skulle bli hade jag aldrig sagt ja.
Det visade sig att ridklubben var konkursmässig.
– Jag trodde inte att vi skulle klara året ut. Men tack vare en fantastisk styrelse då som sedan byttes ut mot en ny fantastisk styrelse gick det. Vi anställde också en ridskolechef, något som inte funnits innan. Och idag är vi ett ganska friskt företag.
Företag och företag. Ridklubben är föreningsdriven sedan 2005. Sedan Helena Lindqvist Pettersson tog över ordförandeklubban har en hel del ändrats.
– Utmaningen var att skapa ordning och reda i föreningen. Inte minst av säkerhetsmässiga skäl. Men också att effektivisera verksamheten. Idag har vi sex anställda plus timanställda vid behov, när jag startade hade vi nio tillsvidareanställda. Att vara ordförande är som att driva ett företag på fritiden, med lillfingret. Allt arbete är ideellt och man får vara nöjd med att folk ställer upp.
Något som kanske är unikt för Valla Ponnyklubb är att hästarna har två skötare, ingen har en "egen häst". Men för att få sköta en häst måste man först sköta en get under en period.
– Det gjorde jag också Jag var tretton år och min get var tolv, säger Helena Lindqvist Pettersson och ler när jag skrattar vid tanken på att vara getskötare.
– Jag är van vid att många skrattar när jag berättar om det. Getskötseln stammar från 60-talet. Varje get har tre skötare som borstar, matar och tar ut dem på promenad.
För att barn under 13 ska få vara hästskötare måste även deras föräldrar engagera sig.
– De ska vara med i stallet eller när barnen tar ut hästarna i skogen. De ska även vara med under våra utbildningshelger för att till exempel lära sig säkerhet när man tar in hästar från hagen. Hästar är stora djur som man ska ha respekt för.
En del föräldrar fortsätter engagera sig även när deras barn blivit äldre. Som hon själv, döttrarna har slutat men själv är hon kvar. Hur mycket tid hon lägger på klubben kan hon inte riktigt säga; kanske 15-20 timmar i veckan?
– Jag tycker det här är så roligt. Man träffar så många glada människor i olika åldrar, det finns alltid nya saker att ta tag i, problem att lösa. Jag är en problemlösare. Och så är det fantastiskt att få umgås med djuren så klart.