Sara har fyllt 28 år men varje år i januari kommer minnena tillbaka när hon som ung, livsglad tjej skulle följa med en kompis hem efter skolan. Dåvarande hållplats låg så att bussen, när den stannade, blev stående med en del av bakändan i korsningen. Sara minns detaljerat vad som hände.
– Jag klev av och gick ut bakom bussen och tittade till om det kom någon bil. Jag såg ingen till vänster men en bil till höger och tänkte att om jag småspringer lite så kan jag komma över.
Det gjorde hon inte.
– Föraren reagerade och bromsade men det var blankis på vägen så han sladdade in i mig och jag hamnade på motorhuven.
Bilen fortsatte rulla mot andra sidan vägen innan den kraschade in i en stoppskylt. Sara flög av och landade på marken mellan skylten och en metallpinne som tidigare varit staket. Den träffade henne rakt i magen.
– Jag svimmade men vaknade sedan och såg att det stod en bil precis bredvid mitt huvud och att det var massor med folk runtomkring som försökte hjälpa till.
Hade du ont då?
– Näe, jag kände inte så mycket från början, det var mer chocktillstånd.
På väg mot universitetssjukhuset i ambulans hämtades Saras pappa upp som bor i närheten av olycksplatsen.
– Jag hörde hur han hoppade in i ambulansen och var jättestressad.
Väl på sjukhuset stod det klart hur pass allavarligt skadad hon var.
– Jag höll på att förblöda så det blev ett akut snitt eftersom levern hade fyra hål.
Men någon operation var inte aktuell.
– Man lade som ett litet täcke runt levern och sedan fick den ligga där och försöka koagulera av sig själv. Jag låg med öppen buk i fyra dygn, berättar Sara som sövdes ner i respirator.
Efter några dagar var det dags att väcka henne. Men då kollapsade hennes ena lunga på grund av för mycket vätska i kroppen.
– Den här paniken, jag kan inte andas, kan jag fortfarande minnas.
Efter punktering av lungan sövdes hon åter ner och dränage sattes in.
Så småningom väcktes Sara och efter totalt fem veckor på sjukhus fick hon komma hem. Men det blev en tuff resa tillbaka.
– Det var lite som att lära sig att gå igen, jag visste hur man gjorde men det funkade inte i mitt huvud, det jobbade inte tillsammans med kroppen.
Sara minns också att det tog tid innan hon fick räta upp sig på grund av det långa akutsnittet läkarna hade varit tvungna att göra.
Hur var det att vara ung och ha ett stor ärr längs hela magen?
– Det var ganska jobbigt. Man är ganska känslig när man är 14 och det jobbigaste var sommaren eller när man var på badhus, att gå i bikini. Jag tyckte det var pinsamt och jag ville inte att folk skulle se att jag varit med om något. Men jag blev också väldigt peppad av min mamma, att man inte behöver bry sig om vad andra tycker. Första och andra året var jobbigt, sedan var det inte så viktigt längre.
Drygt fyra år efter olyckan, när Sara var på ett läger på Öland, fick hon plötsligt väldigt ont i magen. Det visade sig att hon fått tarmvred och sammanväxning efter en skada hon också ådrog sig vid kraschen.
– Efter det var jag väldigt rädd så fort jag fick ont i magen. Den rädslan var kvar ganska länge.
Lyckligtvis har Saras lever läkt och i dag är det bara ena lungan som har något nedsatt funktion.
Hur ofta tänker på det som hände?
– Inte så ofta. På årsdagen och ibland när jag åker bil och kör förbi korset här.
Numera finns inte busshållplatsen där olyckan inträffade kvar utan har flyttats en bit in i samhället.
Tror du att du har förändrats något?
– Det är svårt att säga, men när man varit så nära döden så känns det som att man uppskattar livet på ett helt annat sätt. Jag försöker att ta tillvara på mycket och inte lägga tid på onödiga saker.
Som ung var Sara engagerad i en ungdomsgrupp inom kyrkan. Efter olyckan förstärktes engagemanget.
– Kyrkan gav trygghet på något sätt och blev en ganska naturlig tillflykt där jag hängde och försökte få svar på frågor. Jag kunde komma och vara den jag är.
I dag arbetar Sara som församlingsassistent inom Borensbergs pastorat och hon känner att hon hamnat rätt.
– Jag trivs jättebra och älskar att jobba med barn och ungdomar.