I 27 år har Roney verkat som diakon i Borensbergs församling, och räknar man in åren som församlingsassistent blir det ännu fler år i kyrkans tjänst.
I april blev han 65 och när året byter nummer tycker han det känns rätt att börja ett nytt liv. Ett där han fortfarande inte kommer att vara sysslolös men ägna sig åt sitt eget lite mera.
– Jag hoppas jag bli 150 år så jag hinner med allt jag har tänkt mig, säger han.
Men helt kommer han nog inte att kunna släppa sin mångåriga, själavårdande roll. Den som har arbetat med skoldiakoni, militärsjälavård, arbete bland ungdomar och äldre är känd av de flesta.
– Jag är ju född och uppvuxen här och alla vet vem jag är, man pratar med folk i mataffären och det kan ta en timme att köpa en liter mjölk, säger Roney med ett skratt.
Pingstdagen 1990 vigde Anders Wejryd, sedermera ärkebiskop, Roney Petersson till diakon. Dessförinnan hade han under 1980-talet varit församlingsassistent. För att kunna bli utbildad till diakon skaffade han sig först en fritidsledarutbildning, och sedan tillbringade han ett år på Ersta diakonianstalt i Stockholm.
Vad var det som ledde fram till det?– Det har jag funderat mycket på! Men under tiden som församlingsassistent kände jag att jag ville tjäna. Jag träffade en diakon, Bo Aronsson, och förstod att är man diakon, då är man en kyrkans tjänare.
Roney ville arbeta på hemorten, bo och verka på samma plats, kände han.
– Jag gillar det där att det tar en timme att handla. Folk vet vem jag är om något händer dem i deras liv, de vet att de kan vända sig till mig om de behöver.
Även skoldiakoni alltså. Hur går det till?– Det var på Hällaskolan här i Borensberg. Det handlade mest om att man satt i skolkafeterian och samtalade med ungdomarna. Jag möttes av öppenhet, ingen skepsis för att jag kom från kyrkan.
Det där har förändrats en del. Roney tror att det delvis har att göra med att de unga numera inte vet lika mycket om kyrkan. Religionsundervisning är en sak, men förr var ju kyrkan och kristendomen integrerad i själva skolväsendet. Borta är de morgonböner som Roney förr höll i.
På senare år har det blivit desto mer arbete bland äldre. I det sammanhanget finns det många forum.
– Jag hittade på 80-årskalaset, för alla i församlingen som fyller 80 under året. Alla får komma hit till Björkhällakyrkan och ta med en partner eller kompis.
Till dem som fyller 85 åker representanter för församlingen hem med blommor.
– Också jätteroligt. Folk blir så överraskade.
Och det existerar en psalmboksgrupp, med mest äldre.
– Vi studerar psalmer och deras författare men pratar egentligen om livet.
När jag frågar om militärsjälavård lyser Roney upp ännu mer.
– Det har varit så bra! Det började med att den dåvarande militärpastorn flyttade och jag fick en fråga från stiftet om jag ville ta över. Det ville jag verkligen.
Att hålla korum, gudstjänst bland soldater, är en tradition som funnits sedan 1500-talet, berättar Roney. Länge var det obligatoriskt att delta. Inte i dag. Den som inte vill lyssna till ett gudsord slipper.
– Men ingen har lämnat, säger Roney.
– Slitna värnpliktiga får en chans till en vila med innehåll. Det kanske bästa har varit de goda samtalen, när man är med på övningar, sitter på en stubbe i skogen och utbyter tankar. När man utbildar sig till krigare finns det ju en del man kanske vill prata om.
Roney har också hållit i bibelstudier på soldathemmet i Kvarn och även de har mera varit som samtalsgrupper. Som militärdiakon har han också kallats in vid krissamtal; olyckor har ju hänt, och hållit föreläsningar om frågor kring döden.
– Militärdiakonin kommer jag att sakna. Men som sagt, jag är ju kvar i byn.
Roney är särskilt stolt över det ekumeniska arbetet i Borensberg. Redan 1991 var han spindeln i nätet för Borensbergsveckan, som levde i fem-sex år, där alla Borensbergs olika församlingar och samtliga föreningar samlades till ett slags festvecka, med talangjakt, scenshower, servering.
– Det samarbetet var fantastiskt! Alla jobbade sida vid sida, fördomar upplöstes och det har hållit i sig.
– Och så Kyrkans ungdom. När vi var ute och reste, planterade skog, hade innebandyturneringar.
Dessutom: soppluncherna varannan torsdag, med underhållning. Allsången, där 60–70 personer brukar delta. Ur den har kören Sega Gubbar avknoppats, där Roneys pappa, 93 år, var med till helt nyligen.
Är Borensberg en väldigt kyrksam ort?– Nej, säger Roney, förvånande nog.
– Inte kommer det så många på söndagsgudstjänsterna. Folk har så mycket annat för sig. Men de är inte avogt inställda, det är bara det att allt tar sig andra uttryck. Det viktiga är gemenskapen.