Bengt Nordberg är en av de mest imponerande och inspirerande människor som jag har träffat. Jag skulle vilja sitta på hans altan i timmar och diskutera livet, universum och många andra intressanta frågor.
Hans meritlista slår mig med häpnad. Där kan jag läsa om mängder av olika utbildningar, 181 publicerade fackartiklar, flera olika volontärresor och Nobels fredspris.
När jag frågar Bengt hur han har hunnit med allting ler han mot mig och svarar bara enkelt.
– Engagemang och intresse. Det går inte att ligga och puttra på tvåans växel. Du måste gasa och lägga i trean.
Hans fru Birgit, som sitter i fåtöljen bredvid, ser på sin make med en värmande blick och ett kärleksfullt leende på läpparna.
– Du har väl ofta rusat fram på sexans växel, säger hon och klappar Bengt ömt på kinden.
– Jag har en målsättning i livet. Att uppleva så mycket som möjligt och skaffa mig så mycket erfarenheter som möjligt. Learning by doing, är ett bra uttryck, säger han och fortsätter:
– Jag lever i dag och inte om hundra år.
Och som han har levt. Det är ingen tvekan om att Bengt Nordberg uppnått sin målsättning och skaffat sig erfarenheter.
Men när Bengt först börjar prata om Nobels fredspris tror jag till en början att han sitter och driver med mig, att han ska spela mig ett spratt. Något som inte verkar unikt för just mig.
– Många brukar tro att Bengt skojar när han berättar att han belönats med Nobels fredspris, de tror att det är något fel där uppe, säger Birgit och pekar mot huvudet
– Men det är så sant som det kan bli, 1988 belönades FN:s fredsbevarande styrkor med fredspriset. Det var flera personer som fick ta emot priset för sin militärtjänstgöring och sitt fredsbevarande arbete och Bengt var en av dem som fick diplom.
Den självklara följdfrågan blir nu såklart hur det kändes att få ta emot priset. Bengt tittar på mig med en allvarlig blick sedan spricker han upp i ett leende och säger kort.
– Det är jag stolt över.
Under den knappa timmen som jag tillbringar med Bengt på den soluppvärmda altanen märker jag att han inte rangordnar sina upplevelser i någon turordning. För honom är alla lika viktiga och alla hör ihop för utan den ena meriten hade inte den andra funnits. Men det finns en sak som Bengt pratar lite extra varmt om och det är hans och Birgits volontärarbete i Tanzania.
Under 2008-2011 startade Bengt bland annat upp en syncentral på sjukhuset i Stone Town i Zanzibar samt en på ön Pemba.
– Det var en fantastisk upplevelse och en viktig del i mitt liv.
När jag lämnar paret Nordbergs hem gör jag det med ett stort leende på läpparna och med en känsla av jag berikats med nya erfarenheter och en mängd kloka funderingar.