Ewa Lund kommer från Jönköping och växte upp i en stor familj som tillhörde en frikyrka. Men även Svenska kyrkan stod henne nära då hon alltid tyckt om liturgin och den spiritualitet som finns i den fasta ordningen.
– Jag är uppvuxen i en lanthandel, vi bodde på övervåningen och på undervåningen kom de som handlade. Vi hade affärsbiträden och jag kommer ihåg att de lekte mycket med oss. Det var en väldigt social miljö, och det tror jag har präglat mig mycket.
Ewa arbetade i många år som undersköterska på en intensivvårdsavdelning, men en dag kände hon att det inte var något för henne.
– Det blev för mycket medicinskt och tekniskt. Människan försvann bakom alla utrustningar, jag ville ju jobba mer med människan.
Hon började studera till socialpedagog, men under tiden träffade hon en diakon.
– Då kom jag på, det är ju det jag ska vara.
Två år efter att hon blivit vigd diakon, år 2002, började hon arbeta på Pilgrimscentrum och några år senare flyttade hon till Vadstena.
– Heliga Birgitta har alltid varit en dragningskraft. Hennes liv, en stark kvinna som vågade. Hon bär mina ideal för en kvinna, både som mor och någon som vill gå före, vara en vägvisare.
Ewa berättar hur hon 1996 hittade Heliga Birgittas bön "Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den" i Klosterkyrkan och hur den då kom att spela en viktig roll i hennes liv.
– Maria har också varit avgörande. Jag brukar säga det att Heliga Birgitta har visat vägen till Maria och hennes liv. Vi kvinnor bär så mycket och glömmer vi bort oss själva, att vi också behöver bli burna. Vi kan också få känna oss burna om vi ber om det, av varandra, men också av Gud.
Arbetet i Vadstena har inneburit mycket variation, allt ifrån vandringar till att leda gudstjänster och städa toaletter. Men Ewa har också haft stort fokus på att hjälpa just kvinnor.
– Jag tror jag kände långt innan jag blev diakon att kvinnor måste få vila på något sätt, för att orka. När min dotter var liten hade hon epilepsi och hon grät mycket på natten vilken innebar att jag inte fick sova, säger Ewa och fortsätter:
– Och jag minns att jag tänkte att det måste finnas ett ställe där man får lämna bort sitt barn så man kan få sova en natt. På så sätt kom "mammavilan" till och senare "kvinnovilan" till för det var ju inte bara mammor som ville komma hit och andas ut.
Vilorna på Pilgrimscentrum har inneburit ett par dagar med kortare vandringar, vila och dans vilket gör att många människoöden har passerat genom åren.
– Det har varit mycket kvinnor som har småbarn, kanske går igenom en skilsmässa. Det blir ju ofta kvinnorna som tar det mesta när det gäller barnens omsorg efter en sådan. Men det har också varit kvinnor som kan se tillbaka på sitt liv där barnen har flugit ut och kanske till och med har barnbarn och som tacklar de svårigheter som finns i det skedet i livet.
Innan hon kom till Vadstena arbetade hon i Kristine Församling i Jönköping, en församling som hon nu återvänder till nitton år senare.
– Det är lite roligt, nu vill de ha pilgrimsvandringar. Det ville de inte när jag arbetade där först. Jag kommer arbeta som församlingsdiakon, men kan också hålla i pilgrimsvandringar. Jag har förvarnat dem om att det jag gör tenderar att bli pilgrim, skrattar Ewa.
Känns det som ett nytt kapitel i livet?
– Om jag får vara mig själv på den platsen jag kommer till så kommer det klart vara sig likt. Här har jag fått utvecklas utifrån mina gåvor, och det är jag väldigt tacksam för.
Hur har det varit att arbeta i Vadstena?
– Det är en plats med familjekänsla. Man hjälps åt och finns alltid där för varandra. Jag är så tacksam över att jag har fått vara här. Just nu jobbar jag på att släppa taget, det är både glädje och gråt. Men samtidigt finns ju det här kvar. Det är ju mitt andra hem, säger Ewa och fortsätter:
– Nu när jag ska återvända hem så vill jag göra det genom en pilgrimsvandring, men det får nog bli på min elcykel, skrattar hon