Alexandra Rolf, 33 år, hör till den yngre skaran kvinnor som vänder sig till hälso- och sjukvården för att förverkliga önskan om att bli förälder.
Det är onsdag förmiddag och Alexandra Rolf är hemma i stan för några ärenden, vanligtvis (under pandemin) jobbar hon från torpet. När jag kommer står hon i köket och mixtrar med espressomaskinen som inte vill samarbeta. Det blir i stället en varsin kopp gammalt hederligt bryggkaffe, med skummad mjölk som pricken över i:et.
Vi slår oss ned i vardagsrummet. Alexandra Rolf är 33 år gammal och jobbar som kommunikatör. I höst ska hon bli mamma för första gången, en resa hon gör på egen hand.
– Som nu i morse, då tänkte jag men gud jag har inte haft några fosterrörelser på ett tag och började kolla upp det på 1177. Det är just sådant som jag hade kunnat dela med mamma, ringt henne och frågat om sådana saker, säger Alexandra som 2016 flyttade tillbaka till Norrköping från Stockholm. Hon ville vara nära sin mamma som blivit sjuk i cancer.
– Mamma älskade ungar och längtade efter barnbarn, säger hon.
Alexandra reflekterar under samtalets gång att det måste varit där och då, när hennes mamma insjuknade i cancer, som längtan och tankarna kring barn växte och fäste sig i henne.
– Skulle mamma hinna få barnbarn? Undrade Alexandra.
Med erfarenhet från sin omgivning visste hon att det kunde ta tid att bli gravid, inget var givet. Längtan efter barn påverkade Alexandras dejtingliv. Hon fokuserade på vem som hade potential att bli en bra medförälder, vilket skapade en inre stress som snarare hindrade henne från att träffa kärleken.
I dag är Alexandra singel och gravid i sjätte månaden. Bakom beslutet att bli mamma på egen hand ligger flera års betänketid. Alexandra gick i terapi för att bland annat komma till bukt med sin barnlängtan och sökandet efter en livspartner. I samtal med terapeuten föddes idén om att sätta upp deadline. Om hon inte hade träffat "den rätte" inom tre år, då skulle hon vända sig till vården.
Tre år gick. Alexandra förlorade sin mamma i sviterna av cancer, men längtan efter barn förblev lika stark.
– Jag kom fram till att det värsta som kan hända mig är inte om jag vaknar upp som 50-åring och singel, men om jag skulle vakna upp och vara barnlös, det skulle vara tufft, säger hon.
Alexandra gjorde slag i saken. Hösten 2019 inledde Alexandra processen att bli gravid på Reproduktionsmedicinskt centrum i Linköping. Efter en fertilitets och psykosocial utredning ställdes hon i kö för insemination. Strax före julafton 2020 fick hon hem ett brev: "Hej, nu har vi har hittat en donator till dig". I mars 2021 skedde inseminationen och på första försöket blev hon gravid.
– Det var verkligen en lättnad, jag var så redo. Man lever lite 'on hold' efter att ha ställt sig i kö, säger hon.
"Jag gör det här själv, men jag känner mig inte ensam", säger Alexandra Rolf.
Ett ord som Alexandra behövt ta itu med sedan hon valde att bli gravid på egen hand är ordet 'stark'. Det är inte sällan som hon får kommentarer i stil med "Du är så stark som gör det här". Men för Alexandra bottnar valet att bli förälder på egen hand i något annat än styrka, eller längtan efter ett självständigt och annorlunda liv.
– Jag har fått kommentar som "vad spännande, vi lever så tråkiga svenssonliv och du lever så fritt". Men alltså, jag vill gärna leva svenssonlivet med tacos på fredagar, säger Alexandra.
Hon sitter i soffan och stryker varsamt sina händer över magen medan vi samtalar. Hon berättar att resan att bli gravid på egen hand varit en process förenad med sorg.
– Jag är ju precis lika färgad av normer som alla andra är. Det jag såg framför mig var att jag skulle träffa någon som jag skulle skaffa barn med, säger hon och fortsätter:
– Jag längtar efter barn och jag längtar efter en relation men det behöver nödvändigtvis inte vara en och samma längtan.
Alexandra Rolfs barnlängtan var så pass stark, så nu blir hon mamma på egen hand.
Ett sätt att handskas med ordet stark och bilden av henne som "stark, självständig, mamma på egen hand" är att sänka sin egen gard. Hon har snarare förberett sig på att vara sårbar, att våga be om hjälp och att inte ha för stora förväntningar på hur hon ska bli som mamma.
– Även om bara jag kommer vara biologisk förälder, så kommer barnet ha massa människor omkring sig. Jag och mina närmsta är inställda på att jag inte kommer att klara det här själv, säger Alexandra och brister ut i skratt.
– Jag preppar för att inte behöva vara stark. Även om pappa inte säger det rakt ut, så säger det ganska mycket att han flyttar in två trappor ned, säger Alexandra Rolf med ett varmt skratt.
I höst väntas barnet titta fram. Planen är att Alexandras storasyster ska vara med på förlossningen.