Hemma i hallen till våningen på Östermalm står han – Folke Filbyter. En ständig påminnelse om rötterna som sträcker sig under Stockholms tunnelbanesystem, över landskapsgränsen och ner till den östgötska myllan. Fast mycket mylla har det nog aldrig varit tal om för Steffos del.
– Mina föräldrar drev en klädbutik på Stora torget när jag växte upp. Folke Filbyter var ständigt närvarande i mitt liv. Plötsligt fick jag möjlighet att köpa en av fem bronsstatyer som Carl Milles skapade. Så nu står han där i hallen.
För precis som Lars Winnerbäck, en annan textekvilibrist från östgötaslätten, nämner Steffo ofta sin hemstad – i både skrift och i tv-rutan.
Vad betyder Linköping för dig?
– Enormt mycket. Det är min födelsestad, syrran har kvar vårt sommarställe i norra Fjälla utanför Brokind, och jag umgås fortfarande med många vänner som jag träffade i Linköping. En av mina bästa kompisar är ju Louise Hoffsten. Vi pratar hela tiden på östgötska med varandra.
Han växte upp i en kärleksfull familj med mamma Nancy och pappa Bo, fast alla kallade honom Bosse, lägger Steffo till. Storasyster Anita är knappt ett år äldre.
– Det vill säga, jag var antagligen inte planerad. En olycka är jag.
Fast en bra olycka ...
– Ja, kanske.
Han skrattar hjärtligt.
Familjen bodde på en handfull adresser under uppväxten. Alla i Linköpings innerstad. Nancy och Bosse drev Standards kläder – stadens största modehus i fem våningar och med ett 30-tal anställda.
– Det var helt fantastiskt. Folk kom in, även från landsbygden, och köpte kläder för ett helt år. Många var stamkunder och mamma och pappa bjöd ut dem på lunch.
– På den tiden var det inte så farligt med barnarbete. Så från att jag var åtta år fick jag inte en krona hemma utan jag fick jobba. Jag vek kartonger, gick till posten och gjorde små ärenden. Ganska tidigt började jag också sälja.
– Men när H&M och den typen av butiker började komma förändrades allt. Jag valde att inte ta över verksamheten och vi lade ner i stället.
Fanns intresset för mode?
– Absolut, jag är fortfarande väldigt klädmedveten. Även om det kanske inte ser ut så har jag alltid strålande designerkläder, bästa kvaliteten. Jag är svindyr i drift, men jag vill inte ha snobbkläder. Jag har till exempel i mitt kontrakt med TV4 att jag inte behöver bära slips om jag inte vill.
Nedskrivet på papper?
– Japp, det finns. Jag anlitar inte heller vår stylist, utan 95 procent av kläderna jag har på mig i rutan köper jag och betalar själv.
Även idrottsintresset väcktes tidigt. Under uppväxten spelade han handboll, fotboll, basket, squash, pingis och tennis.
Vad var du bäst i?
– Handboll och squash. Jag var en hygglig bolltalang, men ganska lat.
Det föll sig därför naturligt att bli idrottslärare. Men efter några år på Östberga och S:t Lars gymnasium satte reumatiska besvär stopp för yrkesvalet. Själv funderade han på att bli läkare. Men kompisen Lennart Ekdal, som själv jobbade på Corren vid tidpunkten, tyckte att han skulle bli journalist.
– Journalistiken hade jag ingen aning om. Det var bara för att "Eka" sa att jag skulle passa som reporter. Så jag sökte både journalisthögskolan och läkarlinjen. Antagningsbeskedet från journalisthögskolan kom två dagar före svaret från Karolinska. Då blev det så.
– Det är bara en slump att jag blev journalist. Hade svaret kommit i annan ordning hade jag blivit läkare. Så det ska alla patienter vara tacksamma för – jag hade nog inte blivit en särskilt bra läkare.
Steffo gjorde sin praktik på Corren och efter utbildningen fick han fast tjänst direkt. Han minns fortfarande första arbetsdagen.
– Jag åkte dit en helg och kom till en tom redaktion. Min handledare hade lämnat olika reportageförslag på mitt skrivbord. Jag minns inte min första artikel, men däremot minns jag att det ingick i min uppgift att göra Bytingen som var en barntidning på den tiden.
– Varje nummer skulle innehålla en saga, men det fanns ingen saga när jag skulle redigera ihop tidningen. Jag bestämde mig för att skriva texten själv. Min syrras man var arkitekt och duktig på att teckna, han fick illustrera sagan. Och sedan gjorde vi den i ett halvår. En hade rubriken: "Indianhövdingen och skitiga filten". Den handlade om en ung pojke som sprang omkring och sköt sugproppspilar i huvudet på folk ... (skratt).
Efter ett halvår på Corren blev Steffo headhuntad till Dagens Nyheter och därifrån till Expressen. Han stannade på kvällstidningen i tio år och blev chef för hela redaktionen innan han 1990 var med att starta upp TV4.
Du har jobbat med "Nyhetsmorgon" i 21 år nu. Hade du trott då att du fortfarande skulle sitta här i rutan?
– Absolut inte. Jag tycker att det skrivna ordet är mer elegant. Jag anser mig fortfarande vara en skrivande journalist. Så det hade jag aldrig kunnat drömma om. Men vet du, det är så förbannat roligt!
Fortfarande?
– Ja, det är det. Är man en allmänintresserad murvel som jag är och gillar både nyheter, ekonomi, kultur och sport, då finns det inget roligare jobb. Jag får syssla med allt det där. De viktigaste politikerna, de bästa författarna, alla kommer till mig. Det är som att de sitter i mitt fikarum. Och så har vi en bra stämning, jag har ju jobbat med Jenny Strömstedt i 16 år nu ...
Vad är det som gör dig och Jenny till ett så bra team?
– Vi är båda helt prestigelösa och väldigt trygga med varandra. Vi har samma humor. Är någon trött så kan den andra hjälpa till och stötta.
Ni två har ju stått för ett antal bloopers som har blivit virala. Hur känns det?
– Jag vet att folk tycker att det där är kul. Men det är inte kul för oss när det spricker och vi får fnitterspel. Jag blev utburen i andra klass för att jag fick fnitterspel. Jag kunde inte prata och tårarna sprutade. Och så är det fortfarande.
– Jenny och jag brukar säga att vi har ändå dussin antal år tillsammans på universitetet och vi är hyggliga medborgare. Men så kan vi garva ihjäl oss för att någon heter Boll i efternamn eller åt tyfonen Fittov. Det är så barnsligt att man skäms ihjäl. Men det går inte att sluta skratta, det går inte. Det är en mardröm! (skratt)
2008 gifte sig Steffo med sin nuvarande hustru Caroline. De träffades senare i livet och båda hade barn sedan tidigare.
Ni verkar genuint lyckliga i ert äktenskap. Känner du att det är ni för livet nu?
– När vi gifte oss lät vi en reklambyrå göra om en bild av oss som om vi vore hundra år. Temat var att vi skulle åldras tillsammans. Och så är det fortfarande. För oss är det självklart att vi ska leva resten av livet tillsammans.
Förebilden har han i sina föräldrar. Mamma Nancy och pappa Bosse var gifta i över 60 år. När Bosse blev äldre sökte de ett äldreboende för par i Linköping. När de inte hittade något, flyttade föräldrarna till ett äldreboende i Stockholm i stället. En kort tid därefter avled Bosse.
– Mamma och pappa var alltid väldigt kärleksfulla mot varandra. De bråkade aldrig och höjde aldrig rösten. Det har betytt något för mig. Jag har sett att man kan leva så ... att man kan ha det så med sin livspartner.
När Bosse dog blev Nancy ensam kvar på äldreboendet.
– Mamma sa alltid: "Om pappa dör vill jag inte leva längre". Men det blev inte så och när pappa dog ändrade hon sig lite. Det var ju ändå god mat på måndagar och bridge på torsdagar ...
– Vi pratade mycket om döden, jag och mamma. Men jag sa till henne, att om hon ska leva vidare måste hon bjuda till lite och det gjorde hon. Så vi gick på restaurang och bio, när jag var med i "Let's dance" satt hon i publiken varje fredag.
I slutet av förra året sa hjärtat stopp och Nancy somnade in.
– Det är väldigt sorgligt att förlora en förälder, men jag var ändå förberedd på det. Jag tänker fortfarande, någon gång under dagen, att "nu ska jag ringa och berätta det här för mamma". Men jag blir inte ledsen när jag inser att "ja visst ja, hon finns inte längre". Men vanan sitter i.
I början på januari fyllde du 65, men du fortsätter att jobba. Finns det några planer på pension?
– Ja, jag har funderat, men coronan spelar in där. Det är inte lika lockande att leva ett resande liv längre, så jag kommer nog att fortsätta ett tag till.
– Dessutom känner jag mig lika löjlig som när jag var ung. Jag undrar fortfarande hur det blir när jag blir vuxen.
Känner du samma hunger?
– Nej, det kan jag inte säga att jag gör i alla lägen. Jag drog ständigt igång saker. Jag var ju chef för hela Expressens redaktion. Det skulle jag aldrig vara i dag. Jag orkar ju knappt sitta på ett möte längre. Men jag är fortfarande lika hungrig efter att göra ett bra jobb. Jag slarvar inte ...
– Men jag vet också att livet tar slut. Det gäller att göra bra grejer, roliga grejer, under tiden. Det gäller både yrkesmässigt och privat. Man kan inte slarva bort den lilla tid man har.
Du har jobbat på TV4 i 30 år, skrivit flertalet prisbelönta böcker, stått på prispallen i "Let's Dance". Det är inte så pjåkigt för en Linköpingsgrabb?
– Nej, när du summerar det på det där sättet ... (skratt) Det är verkligen inte så pjåkigt för en Linköpingsgrabb. Det håller jag med om. Det är helt galet vad roliga saker jag har fått göra och fortfarande gör.
– Jag lever ett bra liv. Jag har inget behov av privatplan eller lyxyachter. Jag har det tillräckligt bra för att jag ska kunna göra precis som jag vill. Jag har också manövrerat mig hela livet mot roliga uppdrag. Så jag har inte mycket att klaga på.