Han skulle egentligen ha kommit till världen i mitten på augusti, men den 21 juni 1989 föddes Johan nio veckor för tidigt.
– Jag är född i vecka 30, då ögonen utvecklas som mest och är extra känsliga för mediciner och syrgas. Eftersom jag var så liten fick jag ligga i kuvös och då blev ögonen skadade, berättar han.
Läkarna trodde först att Johan skulle bli helt blind, men sedan lyckades de rädda tio procent av synen.
– För en seende låter tio procent väldigt lite, men jag kunde cykla med kompisarna, spela hockey, vara med på idrotten i skolan och skriva med papper och penna som alla andra barn. Det är annars vanligt med väldigt överbeskyddande föräldrar till barn med synnedsättning, jag har sett tonåringar som inte kan klä på sig själva, men mamma och pappa har alltid låtit mig testa saker. Det är jätteviktigt och har givit mig ett självförtroende i grunden. Det var en lycklig barndom, säger han.
Men vid fjorton års ålder tog allt en vändning.
– Då blev synen sämre på väldigt kort tid. På sex veckor gick synen ned från tio till tre procent. Det var jättejobbigt och mitt självförtroende kördes i botten. Livet kändes totaltkört, säger han.
Det värsta var när de andra killarna köpte moped.
– Och jag kunde inte ens cykla. Jag kunde inte sitta vid datorn, spela tv-spel och under hela högstadiet var det jättejobbigt, säger han.
Men efter nian blev livet bättre, tack vare en årslång utbildning för synnedsatta vid Ågesta folkhögskola i Stockholm.
– Förutom matte, svenska, engelska lärde man sig också att tvätta, städa, laga mat och klara sig själv. Idag finns kursen inte kvar på grund av för få anmälda, vilket är tråkigt då den och idrotten har lett mig dit jag är idag, säger han.
Med idrotten menar han goalballen, som är en lagidrott för personer med synnedsättning. Sedan nio år tillbaka är Johan med i svenska landslaget. Han var Paralympics-kandidat både till London och Rio, men blev inte uttagen till trupperna.
Nu satsar han på Tokyo 2020.
– Vägen till Tokyo är först att Sverige ska kvala in, antingen genom en kvalturnering i USA i sommar eller EM i Tyskland. Vi är åtta-nio spelare i truppen men sex spelare som blir uttagna. Så det gäller att kriga och göra allt som bara går för att komma med, säger han.
Många goalballspelare på elitnivå är inte helt blinda som Johan, utan har begränsad syn. Det gör att de kan härma och videoanalysera sina rörelser.
– Men för mig blir det svårare för tränaren måste gå igenom exakt hur rörelsen ska gå till, säger han.
Johans främsta styrkor ligger i det defensiva arbetet.
– Och därför spelar jag mestadels Center, säger han. Men jag spelar även back då och då. Goalball är lite omvänt jämfört med andra idrotter. Här är det centern som är det defensiva ankaret och backarna som sköter den mesta offensiven, förklarar han.
Men förutsättningarna för att träna på elitnivå i Linköping är inte optimala.
– Jag är den enda här som satsar på den här nivån. Malmö har varit en stormakt inom goalballen i alla år. Både landslagsledningen och flertalet spelare är där och därmed har de mer kvalitet på träningarna. Tidigare har jag tänkt på att flytta till Malmö eller Göteborg men jag vill inte lämna familj, vänner och släkt för en idrott som görs helt på ideell basis, säger han.
Fram till 2017 då Johan fick jobb som ombudsman låg all hans fokus på goalballen och studierna.
– Jag har satt ihop en kandidat i sociologi på distans, säger han.
Att arbeta på SRF känns "helt rätt" för Johan som redan som liten deltog i förbundets olika aktiviteter. SRF Östergötland är ett av de mest verksamhetstäta distrikten i landet, med bland annat riktade aktiviteter för olika åldersgrupper.
– Bland det viktigaste som finns är att göra saker med andra personer med synnedsättning som varit i samma situation eller kommit ännu längre i sin rehabilitering, säger han.
– Vi gör saker tillsammans som after work, köra gocart, åka på läger och kryssningar. I Östergötland finns också en Sverigeunik verksamhet som heter Coach-grupperna, genom dem kan till exempel studerande eller arbetssökande göra arbetsplatsbesök för att se hur och med vilka hjälpmedel som synnedsatta klarar sitt arbete.
SRF är också en intressepolitisk organisation. Bland annat strider de för att fler synnedsatta ska få kostnadsfri ledsagning enligt LSS. Istället har synnedsatta rätt till kostnadsbelagd ledsagning enligt Socialtjänstlagen.
– Det är helt befängt för det borde vara en mänsklig rättighet att kunna ta del av samhället och kulturlivet likvärdigt med alla andra. Jag vet en tjej som skulle betala 1300 kronor för fyra timmars ledsagning för att söka efter en ny jacka på stan. Det blir en dyr jacka, säger han.
Själv hade Johan tidigare 52 timmar ledsagning i månaden.
– Men vi överskred ofta tiden till 60 timmar. Då pratade jag med en handläggare på kommunen för att jag såg ett behov av fler timmar. Då gjorde jag en ny ansökan – men då drog de ner timmarna till 42 istället, med motiveringen att elitidrott inte är skälig livskvalitet och att det räckte med att jag skulle gymma tre gånger i veckan. Det är diskriminering, säger han.
Som ombudsman ägnar han mycket tid åt att sprida information om hur det är att leva med synnedsättning.
– Jag brinner för att föreläsa och har några skolor som verkligen har nappat och som vill att jag kommer tillbaka år efter år, säger han.
Tekniken har öppnat dörrarna till en helt ny värld, även för personer med synnedsättning.
– Det bygger så klart på att man fått en god rehabilitering och behärskar tekniken. Men nyheter, sport och underhållning finns via appar och internet, mobiltelefonen och datorn är de största hjälpmedlen jag har, utöver den vita käppen, säger han.
En skillnad från att vara seende är att det för Johan är viktigt att saker och ting förvaras på samma ställe.
– Särskilt i köket och i kylskåpet. Men det kan vara svårt om man bor ihop med andra. En morgon ställde min exflickvän juicen där mjölken ska stå och det blev ingen god gröt.., säger han och skrattar.
Men det finns ett allvar bakom skrattet. Ibland blir Johan bitter över sin situation. Han skulle vilja ha körkort och bil, kunna gymma utan ledsagning och ha möjligheten att göra mer saker ute på egen hand.
– Jag älskar hockey och att åka till Leksand för att stå i klacken är det bästa som finns. Men jag måste ju alltid ha någon med mig, säger han.