– Jag blev arresterad av regeringen för min dans, det var när jag var 17-18 år.
Det är svårt att förstå vad Raha, en bubblande, dansande och omtänksam person har varit med om tidigare i livet. I dag jobbar hon med logistik på företaget Linkocare i Mjärdevi, och leder dansklasser fyra gånger i veckan. Hon bor i Linköping med sin pojkvän som hon nyligen förlovat sig med. Hon sitter på golvet i dansstudion, där hon om en stund ska lära ut dansen "Feminine vibe". För att förstå den kamp hon bär med sig måste man backa bandet rejält.
Raha kommer från Iran. När hon var sju, åtta år såg hon sin mamma göra vackra rörelser, samtidigt som hon städade i hemmet eller matade kycklingarna.
– Hon hade färgglada och vackra kläder på sig. Det var inte bara mamma, det var andra kvinnor också. När de jobbade så sjöng de och rörde sig väldigt gulligt. Jag kommer ihåg att hon gillade att dansa när hon jobbade. Men hon berättade inte att det var danssteg hon gjorde.
Efter revolutionen i Iran 1979 fick inte kvinnor dansa offentligt längre. Det ansågs inte bra, för kvinnorna kunde förföra männen med sina rörelser.
Raha vägrade ge upp tanken på att få röra sig så fint som hon sett människor göra. Första gången hon dansade var på ett bröllop, där fick kvinnorna dansa om de var avskilda från männen.
– Jag såg att några flickor dansade väldigt bra, och min mamma sade till mig att jag skulle gå dit och vara med. Jag stod i mitten men jag kunde inte så många rörelser. Jag sade efter att jag måste lära mig fler danssteg, för jag kunde ju inte. Min mamma stöttade mig, men hon var också rädd att något skulle hända mig om jag dansade.
När Raha var runt tretton år hade hon en teaterlärare som använde dansliknande rörelser i sitt skådespelande. Raha blev nyfiken och frågade vad läraren gjorde.
– Hon sade inte till oss att det var dans, men hon visade. En gång tittade hon på mig innan lektionen när jag gjorde rörelserna som hon hade lärt ut. Hon frågade om jag gillade det, och så berättade hon att det var persisk dans. Hon sade till mig att hon hade privatklasser, men att ingen fick veta om det. Jag fick komma, men jag fick inte berätta för någon förutom mamma.
Efter ett tag försvann teaterläraren. Hon hade fått sparken för att hon lärde ut dans och hade satts i fängelse. Raha fortsatte dansa i förbjudna grupper. De samlades på hemliga platser och berättade inte för någon vad de gjorde.
– En av lärarnas son var väldigt bra på att dansa. Så han kom och lärde oss rörelser en gång i månaden. Men en dag när vi hade tränat och gick ut så såg vi massor människor från regeringen. De puttade in oss i stora bilar, som minibussar. Sedan förde de bort oss och vi visste inte var vi var. De torterade läraren och hennes son, för att han hade dansat bland oss. Min familj fick betala pengar för att jag skulle få komma hem.
Det var inte bara politiska krafter som hindrade Raha från att göra det hon älskade. Ett år innan hon flyttade till Sverige skadades hon illa i en bilolycka i Iran.
– Jag bröt båda mina ben på tre ställen, båda mina händer och mina revben. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna dansa igen. Jag hade riskerat mitt liv för att lära mig danstekniker och bli smidig i kroppen, och nu kunde jag kanske aldrig dansa igen.
Hon låg på sjukhus i två månader och blev deprimerad. Hennes ansikte hade skadats och hon orkade inte titta på sig själv i spegeln. Hon var tvungen att öva upp hela sin kropp igen för att ens kunna andas som vanligt. Så småning om kunde hon använda kroppen mer, men helt återställd blir hon aldrig.
Raha studerade engelsk litteratur i Iran. På universitetet fortsatte hon att dansa i smyg, och genom dansen träffade hon personer som rest i världen. Ett år efter olyckan, 2009, bestämde hon sig för att flytta till Sverige och Falun för att fortsätta sin utbildning och sin dans.
– Jag försökte bli danslärare direkt. När jag provdansade sa de att jag var jätteduktig och jag kunde alla rörelser. Men jag visste inte vad dansstegen hette och de sade att jag var tvungen att lära mig det.
Efter ett år i Falun flyttade Raha till Linköping för att fortsätta sin masterutbildning. Att gå danskurser kostar pengar, och Raha har aldrig tagit emot någon ekonomisk hjälp från sin familj. Hon har tjänat ihop varje krona själv på olika jobb. Men det räckte inte just då för att gå på alla klasser hon behövde. För att ta del av så många danslektioner som möjligt åkte hon runt bland studios och satte sig utanför. Med ett block i handen antecknade och ritade Raha av allt hon kunde se genom dörren för att lära sig.
Ett av jobben Raha haft var att driva en affär i Linköping, Tavazo, som hon startade tillsammans med pojkvännen, som då bara var en kompis. De sålde nötter och torkad frukt från Iran. Hon fortsatte hela tiden sin kamp för att få bli danslärare. Efter många klasser gjorde hon en audition hos den ideella Linköpingsföreningen Dansarna.
– Jennifer som var chef då tittade när jag uppträdde och sade efter att hon ville anmäla sig till min dansklass direkt, så jag fick platsen. Min nya chef Lana har varit viktig för mig, och vi är som en familj allihopa, säger Raha och ler.
Raha vet hur det är att inte har möjlighet att dansa. Både på grund av samhällets värderingar, men också för att pengarna inte räcker till. Därför håller hon på söndagar en dansklass helt gratis för alla som vill röra sig till musik. Det är viktigt för henne att kunna ge tillbaka, eftersom hon själv upplevt att dans inte är för alla.
– Jag hoppas att min historia kan uppmuntra personer som är besvikna, som inte har någon motivation kvar för att orka fortsätta kämpa för sina mål. Det är aldrig för sent. Det är fortfarande människor som inte tycker att jag är en professionell dansare, för att jag inte är lika flexibel i mina ben längre eller för att jag inte kan gå på en tå. Jag kanske inte är helt professionell, men jag törstar fortfarande efter att utvecklas. Inte bara i dansen, utan i hela livet.
Danseleverna droppar in en efter en i studion för att ta del av Rahas klass. Uppvärmningen börjar och alla vet exakt vad de ska göra. Därefter sätter Raha på låten River och tunga bastoner får rummet att skaka. Gruppen sätter genast igång och rörelserna är lika starka och självklara som musiken och låttexten. När Raha dansar är hon sig själv och gör precis det hon vill.