Sedan 2015 driver Peter Bodegård och Palle Lööf företaget LöBo Fastighetsservice AB tillsammans. Höstens händelser har gett dem en del att tänka på men samarbetet vill de inte vara utan.
Palle Lööf sätter på kaffet och visar runt i lokalerna innan vi slår oss ner på kontoret.
– Jag är 51 år, Motalabo och delägare i LöBo, musiker i själ och hjärta och kom in på ett bananskal i den här branschen, beskriver han sig själv kort.
Sedan 2015 har han haft företaget ihop med kollegan Peter Bodegård, och Vasaparkens fastighetsbolag.
– Det mesta är väldigt roligt. Jag har en fantastisk kollega och fantastiska medarbetare, säger Palle samtidigt som han tar en bulle, lutar sig bakåt i stolen och kommer in på händelsen i september.
Han berättar hur han på måndagen var i Linköping ihop med en kollega och hur de pratat om att han blev trött av att bara stiga ur bilen.
– Men då tänkte jag att jag hade ju varit sjuk bara ett par veckor innan. Postcovid har man hört talas om och sen har jag en reumatisk sjukdom som också gör att jag blir trött.
På kvällen bestämde han sig för att sova ordentligt och på tisdagsmorgonen var allt som vanligt.
– Jag tänkte att jag tar det lite lugnt, jag har ju varit trött. Och så tio i åtta bara högg det till och jag fick jätteont.
Palle ringde sin bror som körde honom till akuten. Efter provtagningar kom läkaren och berättade att EKG:n inte visat något och blodprovet var lite diffust.
– Men jag är så oerhört tacksam för den här kvinnliga läkaren. Hon sa att eftersom hon inte kunde utesluta till 100 procent så ville hon skriva in mig för observation. 30 minuter senare hade jag en akut hjärtinfarkt.
Det blev ambulans till hjärtintensiven i Linköping. Palle berättar om hur han plötsligt upplevde att alla sinnen sattes på helspänn. Han uppfattade varje detalj runt sig samtidigt som han hade kraftig smärta och yrsel.
– Man kan säkert reagera på en massa olika sätt, men jag var skiträdd.
Rädd för att dö?
– Ja, det tror jag. Det var dödsångest. Jag förstod ju att läget var allvarligt och jag ville inte dö. Sen kanske min rädsla blev överdriven men jag kunde inte styra det – jag var rädd.
Inne på US var det raka vägen in på operation för en så kallad ballongsprängning. Han beskriver hur de gick in via handleden och upp i armen.
– Jag minns att det killade till lite i armhålan, säger han och förklarar hur de vidgar kärlet så att blodgenomströmningen kan fungera och sätter in en stent, ett nät som förstärker kärlväggen.
Dagen efter ringde han Peter. Det var mycket på jobbet och Palle ville bland annat ha hjälp med att ringa några samtal.
– Jag bara malde på men så avbröt han mig och sa ”jag ligger på avdelningen bredvid”.
Peter hade drabbats av en akut blodförgiftning och låg på intensiven även han.
– Oddsen är inte så stora att det skulle hända, lite magiskt kan jag tänka. När jag klev ut från sjukhuset ytterligare en dag senare mötte jag honom, då fick han också lämna. Det är helt galet faktiskt, säger Palle och menar att situationen fått honom att fundera.
– Jag tror att livet berättade något för oss.
Väl hemma var han sjukskriven på heltid och påbörjade rehabiliteringen. Men för Palle handlar det inte bara om att komma tillbaka fysiskt.
– Jag brottas extremt mycket med tankar. Man börjar ifrågasätta sig själv, det jag sysslar med, mitt liv, vad som är värt något. Man bearbetar väldigt mycket.
Tankarna handlar både om vad han kunde gjort annorlunda men också om vad han skulle behöva förändra.
– Kanske skulle jag ha jobbat lite mindre genom åren. Det är en bidragande orsak kanske. Sen vet jag inte om det reumatiska påverkar. Kanske är det genetiskt, jag vet inte.
Han återkommer flera gånger till att han ”var på rätt plats och fick rätt hjälp”. Men också till vad som kunde hänt om läkaren tagit ett annat beslut än det hon tog. Även om hjärtat, enligt Palle, inte har några bestående skador på grund av syrebrist så är det tankarna på vad som kunde hänt som är det som skrämmer honom, som gör honom orolig inte bara för sig själv utan även för människor runt om honom. Samtidigt säger han att han ser fram emot att livet återgår till det vanliga.
Tror du att det gör det?
– Nej, egentligen inte. Jag kommer aldrig att återgå till det som varit innan, det kan jag ju inte för då kommer jag dö. Jag måste backa, måste tänka på min hälsa, göra rätt saker, äta bättre, träna, gå ner i vikt. Jag måste göra allt som står i min makt för att det inte ska hända igen. Jag tänker att jag ska bli Palle 2.0 när jag är färdig, säger han med ett leende.
Händelsen blev ett trauma och med det har de existentiella tankarna blivit allt tydligare.
– Jag kan uppleva – spelar det någon roll? Jag vill ju att det ska spela roll, allting. Att det finns någon mening, kanske något mer. Om det finns något mer så spelar det ju roll vad vi gör idag, om det inte finns något mer spelar det ju inte någon roll. Och jag väljer att tro att det spelar roll.
Tankarna på vad han gör, vad han vill göra och hur han vill att livet ska vara framåt är många. Men också vad som händer sen.
– Jag tänker att helst vill man väl att alla möts en dag igen, det är väl en romantisk dröm man har. Man vill ju inte bara att det ska ta slut. Jag har ingen aning om vad som händer sedan men jag vill att det ska vara något mer.
Palle vill inte kalla det för någon form av tro. Men han framhåller att många har ett behov av att tro på att finns något mer, så även han. Och ännu starkare nu.
En vanlig tisdagsmorgon kom smärtan, hjärtinfarkten var en stund senare ett faktum och intensivvård sattes in. Idag är Palle Lööf åter på jobbet men frågorna om livet, vad som betyder något och inte, är det som ständigt finns inom honom.
Han är fortfarande sjukskriven på deltid. Samtalen med Peter om hur de ska göra arbetssituationen mer rimlig på jobbet, för alla, har varit och är många. De är båda tacksamma för personal, kunder och samarbetspartners som förstod och ställde upp. Men för Palle är det en bra bit kvar.
– Hjärtat är egentligen bra, det är ju lagat. Sen måste jag ju behålla det så. Men tankarna och den enorma trötthet som är – när jag kommit förbi den delen så tänker jag definitivt våga kasta mig i kallt vatten igen. Men inte vara dumdristig för det.
Livet där allt gick för snabbt och blev för mycket vill han inte tillbaka till.
– Men vet du vad det konstiga är. Jag kan inte riktigt sätta ord på varför det är så här – men jag vill inte var utan den här händelsen. Det klart att jag inte ville haft den här hjärtinfarkten, men på något sätt vill jag inte vara utan händelsen och jag kan inte förklara varför.
Men han är tydlig i sin uppmaning till alla att ta smärta och känslor av att något inte är normalt på allvar.
– Jag vill aldrig hamna här igen och jag vill inte att någon annan ska göra det heller.
"Jag kommer aldrig att återgå till det som varit innan, det kan jag ju inte för då kommer jag dö. Jag måste backa", säger Palle Lööf.