Hon möter upp i hemmet på Sparvsångsvägen i Linghem.
Huset är delvis handikappanpassat eftersom Helene Andersson sitter i rullstol.
Hon blev sjuk redan som liten, berättar hon.
Det skedde då hon var nio år och bodde hemma hos föräldrarna i Torsås, cirka fem mil söder om Kalmar och med lika långt avstånd till sydligare belägna Karlskrona.
– Jag fick mässlingen och på det drabbades jag av en hjärnhinneinflammation. Kunskapen om sjukdomarna var begränsad på den tiden, samtidigt som mina föräldrar inte sökte någon hjälp.
Uppväxttiden var tuff, fortsätter Helene sin berättelse.
– För mig som barn var det tuffa förhållanden. Min mamma hade svårt att acceptera att jag var sjuk och när jag var 19 bestämde jag mig för att flytta hemifrån. Eller snarare, jag flydde. Det blev elva år i Malmö där jag arbetade som ekonomiassistent och hade ansvar för bland annat bokföring, löner och fakturor. Jag trivdes väldigt bra med det.
Helene Andersson har varit rullstolsburen sedan 20-årsåldern och 1998 fick hon en propp i hjärnan som under en period tog hennes talförmåga.
– Men jag kämpade mig tillbaka. Jag är sådan som person. En kämpe som aldrig ger sig. Jag har ett stort driv och förstår att det säkert har med min uppväxt att göra. Som liten fick jag lära mig allting den hårda vägen och det har präglat mig under mitt vuxna liv, säger hon och fortsätter:
– Det finns ett talesätt som säger att man blir stärkt av det som inte dödar. Det låter kanske lite klyschigt, men det stämmer faktiskt.
Att livet går upp och ned har Helene Andersson fått erfara på flera olika områden.
År 2000 träffade hon sin blivande make, Doren Andersson, via ett kontaktannonsprogram på Sveriges Radio.
– Han bodde i Linköping och vi började prata med varandra. Det slutade med att jag flyttade upp till Östergötland. 2003 gifte vi oss. Samma dag som jag fyllde år. Det var den lyckligaste stunden i mitt liv.
Med äktenskapet följde två bonusbarn som ligger Helene varmt om hjärtat.
– Barn och ungdomar är vår framtid. Vi måste värna om dom och se till så att de får det allra bästa. Jag tänker på mig själv och vill inte att någon ska behöva uppleva det som jag fick vara med om som liten.
Helene Andersson låg bakom kampanjen som resulterade i att Friskis och Svettis i Tannefors inrättade ett gym för funktionshindrade.
– Jag startade en namninsamling där 3 700 skrev under. Jag var med och klippte bandet vid invigningen 2009 tillsammans med dåvarande landshövdingen Björn Eriksson. Det var stort. Nu kör man tre pass i veckan med sjukgymnaster under vissa tider. Det känns fint.
Drygt tre år som nämndeman vid tingsrätten gav också en inblick i viktiga frågor som rör lag och ordning.
– Jag har ett stort intresse för det som händer i samhället, kopplat till mina livserfarenheter. Sjukvård, bland annat. Och hur barn kan drabbas av förfärliga hemförhållanden. Jag följer med i debatter, skriver krönikor och insändare och vill engagera mig.
Det senaste året har Helene Anderssons tillvaro kantats av att flera närstående till henne har gått bort på kort tid.
– Det tog mig mycket hårt. Så hårt att jag själv tvingades uppsöka vården för en svår sjukdomsbild. Det var i början av maj i år och första veckan vistades jag på intensiven. Det var en "nära-döden-upplevelse" för mig där jag var en hårsmån från att inte klara livhanken.
Nu håller ljuset återigen på att ta över det mörka, tycker jubilaren.
– Jag är på väg tillbaka. Helt klart. Och livet har mycket fantastiskt att bjuda på. Bara man inte ger upp. Jag har blivit tusen erfarenheter rikare tack vare allt jag gått igenom.
– Det är jag, hur konstigt det än kan låta, väldigt tacksam över.
Dagliga promenader med hunden Gaston och katten Nalle håller Helene sysselsatt och gör gott åt kropp och själ.
– Och på helgerna har jag engagerat mig i grannskapshusets verksamheter här i Linghem.
– Äldre och funktionshindrade samlas till musikstunder, föreläsningar och utställningar. Och så fikar vi. Jag har varit med och bakat våfflor och så fort jag känner mig lite starkare tänker jag ta upp den sysslan igen.
50-årsdagen kommer att firas med släkt och vänner.
– Det blir en fest för livet som är ljuvligt och underbart att leva. Och så ser jag fram mot nästa 50 år, haha.