Inget kan helt ersätta beröringen av en annan person, det får oss att känna oss sedda och älskade. Ett alternativ i dessa tider är att stryka sig själv på huden.
För ett år sedan anade ingen hur livet och hela samhället plötsligt skulle förändras.
Jag har träffat terapeuten Sverker Wadstein för att prata om covid-19. Inte om sjukdomen, utan om hur vi påverkas psykiskt av pandemin.
– Om man tänker på vilka som är drabbade av det här så är det människor som bor i ensamhushåll. Särskilt äldre naturligtvis, som fråntas väldigt mycket i att inte vara med sina barn och barnbarn. Har man då ingen partner så blir man väldigt utsatt. Men också aktiva yrkesmänniskor som lever i ensamhushåll, säger han.
Vi är i ett läge där alla måste ta sitt ansvar. Trycket är hårt på sjukvården och människor dör. Det vi kan göra för att bromsa spridningen är att hålla fysisk distans.
– Har man en fungerande relation med en partner eller barn får man beröring ändå. De drabbade är de som lever ensamma. Där tror jag att det kan få väldigt allvarliga konsekvenser, mycket ohälsa. Vi är fysiska varelser och behöver röra vid varandra, säger Sverker.
Vi börjar vänja oss vid att hälsa utan att ta i hand, men det går inte att komma ifrån att vi förlorar en viktig första kontakt. Det händer något i oss när vi både rör varandra och har direkt ögonkontakt.
Varför är det så viktigt för oss att få beröring?
– Dels sätts endorfiner igång och man får en helt annan kontakt.
Han ger ett exempel. Du kommer in i fikarummet på jobbet. Där sitter en kollega som går igenom något jobbigt.
– Att bara lägga handen på axeln och sedan gå och sätta sig. För att göra det krävs en viss intimitet men att göra det här ordlösa, det blir något helt annat. Genom att röra vid varandra får vi en annan relation.
Faktum är att behovet av fysisk beröring är något som vi har med oss sedan födseln och är livsavgörande.
Även vardagliga saker som att handla har blivit annorlunda. Vi tar omvägar för att hålla avstånd, en del har mask på sig – och man småpratar sällan. För vissa har den där lilla kontakten i affären varit en viktig social bit.
– Det här påverkar samhället mer än man tror, säger Sverker.
Sorgen att mista någon kan försvåras av att inte få ta farväl. Vissa har dött ensamma. Situationen är svår för de som drabbas nu – och river upp sår för personer som förlorade nära under aidsvågen.
Svårast drabbade är givetvis de personer som är allvarligt sjuka eller har förlorat någon anhörig. Sorgen att mista någon kan försvåras av att inte få ta farväl och kanske heller inte kunna delta i begravningen, som är en viktig del i sorgearbetet.
Vissa har dött helt ensamma.
Sverker drar paralleller till 1980-talet och aidsvågen. Skam och okunskap om hur sjukdomen spreds ledde till att många, i synnerhet unga homosexuella män, dog i ensamhet.
– Det är 40 år sedan, men känslorna väcks nu igen för personer som förlorade nära på det sättet.
Hur ska vi tänka för att bäst ta oss igenom det här?
– Vårda de relationer som man har. Det är viktigt att vara kreativ och uppfinningsrik. Det är bättre att träffas en liten stund utomhus än att inte träffas alls.
Om du blir passiv är risken stor att det blir en nedåtgående spiral, menar han. Rutiner och fysisk aktivitet är viktigt.
– Är man gammal, be en anhörig att hålla koll: "fråga mig varje dag om jag har tagit min promenad", ger han som exempel.
– Det är lätt att fastna i sitt eget elände. Ställ dig själv frågan vem kan jag göra något för – och vem behöver mig?
Han säger att det är extra viktigt att fördjupa sina vänskapsrelationer. Även par som jobbar hemifrån måste anstränga sig och komma ut och träffa andra. Vi behöver samspel med fler personer.
– Ett kortfattat svar på frågan är: Det handlar inte om att tänka, det handlar om att göra saker. Att agera.
Fysisk aktivitet är viktigt, liksom att upprätthålla dagliga rutiner.
Våra fritidsintressen är viktigare än någonsin. Många aktiviteter är inställda, men vad tycker vi mer om?
– Om du tycker om att fiska, men inte kan fiska med din kompis: ta dig iväg ändå! Det är bättre att vara ledsen i aktivitet än inaktivitet.
Sverker påtalar att det också finns en samhörighet i situationen. Man delar det svåra, vilket kan göra ensamhetskänslan mindre. Han tar upp krigssituationer och sin egen pappa. Han var 13 år när andra världskriget bröt ut. Tillsammans med andra kan man ta sig igenom det fruktansvärda.
– Det är viktigare än någonsin att fokusera på det vi faktiskt kan påverka, menar han.
Det finns en grupp vi inte får glömma i det här. Personer som känner sig lättade.
– Om man bara tycker att det här är skönt bör man kanske ändra sitt liv och styra det sedan när det kommer igång igen. Det är en tydlig varningssignal om att man har levt ett liv som man inte riktigt har styrt över, säger Sverker Wadstein.