I sin ungdom ville Simon bli rockstjärna och spelade trummor i ett hårdrocksband.
Under hela sitt liv har Simon Ragnar känt en dragningskraft till kyrkan och det andliga. Den 20 juni prästvigs han i Linköpings domkyrka efter att ha studerat i snart sex år.
– Det känns fantastiskt kul och spännande att det här ska bli verklighet.
Han har under hela sitt yrkesverksamma liv jobbat med socialt arbete. Efter att ha studerat till behandlare inom kriminalvård, ungdomsvård och missbruksvård arbetade han bland annat på ett behandlingshem med klosterinriktning i Vadstena. Han har också varit aktiv inom Linköpings Stadsmission.
– På ett eller annat sätt har kyrkan alltid varit med mig i mina arbeten och betytt mycket och när behandlingshemmet lades ner blev jag väldigt nere.
Bara några dagar senare gick det upp för honom att det var dags att utbilda sig till ett jobb inom kyrkan.
Var det ett enkelt beslut?
– Nej, verkligen inte. Det är en lång utbildning och jag har tre barn och fru så det skulle påverka familjen mycket.
Kom ditt karriärbyte som en chock för många?
– Ja det tror jag, inte för min närmsta familj men för flera andra. Det är ju roligt att få chocka folk.
Innan universitetsstudierna gick Simon en utbildning som Svenska kyrkan höll i, där fick han förklarat för sig att det är vanligt att man byter inriktning under utbildningens gång.
– Jag tänkte att det gäller alla utom mig själv, jag visste att jag skulle bli diakon. Men under utbildningens gång drogs jag mer och mer mot att vilja bli präst. Jag brottades länge med tanken och sa en dag till min fru att "Jag tror jag ska bli präst". Hon svarade snabbt att det tror hon också, säger Simon och skrattar.
Det var diakonernas sociala arbete som först tilltalade Simon. Men längst utbildningen insåg han att prästens ämbete lockade mer. Att få predika, förvalta sakramenten som nattvarden, dop, bikt och kyrkliga handlingar som begravning och vigsel.
– Sen skiljer sig löftena åt, en präst har total tystnadsplikt och får inte bryta det löftet även om det exempelvis handlar om en brottslig handling.
Tror du det kan vara påfrestande?
– Ja, på ett sätt tror jag det. Jag får exempelvis inte agera om en person ringer och berättar att den vill avsluta sitt liv. Men jag tror att det är extremt viktigt att den här rollen finns och jag känner mig kallad till att arbeta med det.
– I min tidigare yrken har jag också mött människor i kris och jag känner mig ändå rustad för det. Det är otroligt meningfullt att få möta människor i sorg och hjälpa dem att gå vidare. Det här är ett ämbete där jag kommer få möta människor i alla skeden i livet.
Simon gillar att fördjupa sig i bibeln.
Att få läsa bibeltexter och tolka innebörden är också något Simon gillar skarpt.
– Att få grotta ner sig och förstå ordens betydelse tycker jag är oerhört intressant.
Vad händer den närmsta framtiden?
– Efter prästvigningen den 20 juni sänds jag till en församling under ett år som adjunkt och har en präst som handledare. Jag kommer att vara i Vreta klosters församling vilket känns jättebra.
Simon betonar att präst känns mer som ett kall än ett yrke.
– Även om jag pensionerar mig finns mina avlagda löften kvar livet ut. Jag ser fram emot att få avge dem och träda in i tjänst och verka i en församling. Äntligen är det dags och ett det känns som ett nytt liv ska börja. Det är blir ännu mer episkt att jag avger mina löften på den dagen jag fyller 40 år, det gör att det känns ännu större, säger han och ler.