– Min 13-årige syssling sade en gång ”Maria, du har varit med om precis allt” och ja, det stämmer nog, konstaterar hon med ett skratt, när hon slagit sig ner i soffan i vardagsrummet.
Katten Sixten stryker runt benen och försöker få uppmärksamhet. Han tröttnar efter ett tag och lägger sig till ro.
Maria Johansson, som blir 47 år i december, skickade ett mejl till familjeredaktionen, där hon skrev att vi gärna fick berätta om henne. För tio år sedan skulle ett sådant mejl ha varit otänkbart, menar hon. För hennes liv har varit kantat av otrygghet och brist på tillit från barndomen fram till nu. Självkänslan har legat på botten och omgivningens påpekanden om att hon duger har viftas bort med en egen insikt om att deras åsikter är helt fel.
Grunden till detta lades med all sannolikhet under den period då hon systematiskt utsattes för sexuella övergrepp av en person i sin närhet.
– Det pågick från att jag var barn ända upp i tonåren. Jag var sent utvecklad, har adhd och posttraumatisk stress så jag tror inte att jag till en början förstod vad som pågick. Det hade varit enklare om han som utsatte mig för detta varit konstant arg och otrevlig, om jag enbart uppfattat honom som ond. Men jag fick uppskattning och kände att det ändå fanns någon som tyckte om mig, förklarar Maria.
Efter att gymnasiekompisarna fått vetskap om vad Maria utsatts för gjorde de en polisanmälan. Mannen dömdes till två års fängelse.
Övergreppen började några år efter att mamman, som bara var 18 år när hon fick Maria, flyttade ifrån tryggheten hos Marias morföräldrar.
– Jag brukar inte ha förebilder, men är det någon som jag verkligen sett upp till är det mormor. Hon har stöttat mig i allt. Min mamma dog vid 42 års ålder och precis nyligen dog min mormor, 92 år gammal. Hon begravdes i går. Men jag har inte kunnat ta in det känslomässigt än, säger Maria.
Hon tror att det har med hennes diagnos adhd att göra. En diagnos som hon fick först för tio år sedan, 36 år gammal.
– Klart jag har vetat länge att jag haft det, men först då gjordes utredningen. Det var viktigt för mig. Jag ville ha en förklaring till varför jag hade svårt att sitta stilla, varför jag hade problem med skolundervisningen och svårt att visa känslor. Nu fattar jag ju att jag inte är skogstokig, säger hon med ett litet skratt.
Men vägen fram till utredningen och det faktum att Maria långt ifrån kunde hantera det hon kände och upplevde, ledde henne in i drogerna.
– Jag började röka när jag var nio år gammal, det var väl någon som sagt att man blev lugn av det. Och i gymnasiet kom haschet in, berättar hon.
Det blev behandlingshem i några år, men att någon utomstående talade om för henne att hon inte skulle använda droger fungerade inte.
– Beslutet att ta avstånd måste komma inifrån en själv, konstaterar hon.
Det slutade med att hennes liv några år senare kraschade totalt. Den utlösande faktorn var en doft.
– Jag träffade några bekanta, och en av männen doftade på exakt samma sätt som mannen som förgripit sig på mig. Det räckte för att jag skulle bryta ihop totalt, Jag blev inlagd på psyk, berättar hon.
Men så hände det där som Maria inte vågat drömma om. Livet vände plötsligt. Medicinerna fungerade och hon såg en ljusning.
Det var 2010, och året efter upptäckte hon på allvar sin konstnärliga ådra. Hon blev inspirerad av sin syssling som målade graffiti, vilket ledde till att hon började med spraykonst.
– Jag är helt fast i det, det är så roligt. Jag kan hålla på i flera timmar och skapa. För mig betyder motivet en sak, men meningen är sedan att den som köper mina tavlor själv får ge motivet en personlig betydelse, säger hon.
Ja, för hennes konstnärskap har lett till en del utställningar, med några tavlor sålda, nu senaste på Kulturnatten.
Men det är inte bara där Maria Johansson har gjort sitt namn känt. Numera föreläser hon också om sitt liv. Hon har bland annat hållit föredrag på Psykiatriveckan. Och även om det ger henne en stor kick i livet, är det inget som slår det som hände för två år sedan. Då klev den stora kärleken Kim in i hennes liv och inom loppet av ett halvår hade de gift sig.
– Hon är det bästa som har hänt mig. Vi har ett motto tillsammans: Härifrån och i framtiden. Och det är så vi lever. Att njuta av livet och ta dagen som den kommer, säger Maria och ser väldigt tillfreds ut med sin tillvaro.