I ett kedjehus i Motala bor 32-åriga Maria tillsammans med maken Tom och flickorna Lea, Sara och Hanna. På gatan finns det gott om andra barn som leker tillsammans ute – eller inne hos varandra.
– En del knackar inte ens på dörren utan kommer in och slänger sina kläder på mitt golv, säger Maria och ler.
Det är precis så hon vill ha det.
– Det är ett bubbligt hem och mycket socialt, beskriver hon. Jag vill att barnen ska minnas det som varmt.
Själv växte Maria upp i Uppsala men flyttade senare till Småland.
– Min mamma var hemma med oss fyra barn och fanns alltid där. Det är min bild av familjelivet och jag har en väldigt god relation med min familj idag.
Under samtalet kommer vi in på att uttrycket "hemmafru", som för vissa sannolikt kan upplevas som provocerande.
Att det skulle vara skamfyllt förstår inte Maria.
– Det är det viktigaste arbetet, det är där allt börjar.
I sju år valde hon att inte jobba, trots sin utbildning till sjuksköterska. Hon har fått frågan vad hon har emot förskolan. Svaret är: ingenting! Men att komma bort från det berömda ekorrhjulet har varit en drivkraft. Ekonomiskt har det förstås varit kännbart, medger Maria, men det har varit en självklar prioritering.
Hon upplever heller inte att hon hamnat i någon "kvinnofälla". Att städa och laga mat tycker hon är kul och hon vill gärna göra det, även om maken också är delaktig. De tjafsar sällan om vems tur det är att göra saker i hemmet, istället menar Maria att den som är bäst på respektive grej ofta gör det.
I dag jobbar hon 75 procent, men under tiden barnen var små fick hennes olika intressen också utrymme att förverkligas.
– Jag har alltid varit kreativ och snickrat, en pojkflicka. Jag har haft det i händerna och alltid pysslat, säger Maria som bland annat byggt en bastu i trädgården.
Inne i huset finns mjuka hantverk representerade i form av en pepparkaksherrgård, olika dekorationer och pynt.
På sin Instagram kan man se hennes skapande i "livetipastell". Maria medger att det finns en drivkraft att visa upp det offentligt, men lika ofta får hon själv idéer av andra.
Samtidigt säger Maria att hon ibland kan känna en oro över att folk ska tro att hennes liv är lika tillrättalagt och perfekt. Det är inte målet.
– De som känner mig vet att det inte är så och livet går i bajsbruna färger också.