Madeleine har alltid keps på sig dels för hennes ljuskänslighet och så tycker hon det är snygg.
Madeleine Andersson var med om en allvarlig mopedolycka som 15-åring. Efter det förändrades hela hennes liv och sviterna efter olyckan för 13 år sen begränsar henne fortfarande.
– Jag var en riktig sporttjej och var duktig på både handboll och ishockey. Trots lång rehabilitering efter olyckan kunde jag inte träna och det kändes som hela min identitet togs ifrån mig då jag verkligen levde och andades sport.
Vid olyckan bröt Madeleine ena lårbenet och båda lårbenshalsarna. Under flera månader var hon beroende av rullstol och kryckor och kom snabbt efter i skolarbetet.
– Jag gick på extrastudier varje lov och kunde till slut ta studenten, vilket jag är stolt över. Jobbigaste var nog att förlora alla vänner jag hade innan olyckan.
Trots många tuffa år med värk i kroppen har hon ofta ett leende på läpparna och tror inte att det hjälper att vara bitter över händelser som har skett.
– Dåliga saker händer människor varje dag, men att ge upp ligger inte i min natur, säger Madeleine med ett skratt.
Hon började arbeta som glamourmodell när hon var 20 år. Ett jobb hon både är stolt över och ibland ångrar.
– Ja, det är blandade känslor. Många tror nog att jag har ett stort självförtroende och är väldigt självsäker, vilket inte alls stämmer.
Jobbet ledde också till att hon fick ta emot hot och elaka kommentarer.
– Ja, det kom med en stor drös av näthat. Många tror det är fritt fram att skriva och kommentera vad som helst bara för en bild är lättklädd. Jag har fått mordhot och kommentarer som är helt hemska.
– Men jag tror inte på att ångra redan tagna beslut. De har gjort att jag är på det stället jag är idag och människor växer, ingen är den person man var för tio år sedan.
Drömyrket har alltid varit polis men tidigare fick ingen som haft benbrott söka.
– Så jag fick lägga bort även den drömmen, men för några år sedan ändrades den regeln och mitt drömyrke blev nåbart ingen. Då började jag genast läsa upp mina betyg och fick den gymnasiekompetens som behövdes för att kunna söka.
Madeleine Anderssons barndomsdröm är att bli polis. Nu arbetar hon som handläggare på nationella operativa avdelningen inom polisen i Stockholm.
Just nu jobbar hon som handläggare på nationella operativa avdelningen inom polisen i Stockholm.
– Jag älskar mitt jobb, det är varierande och jag jobbar mest internationellt vilket är spännande och lärorikt.
Hur kommer det sig att polis är drömyrket?
– Jag brinner för att hjälpa människor. Sen är det ett brett yrke och ingen dag är den andra lik. Men med kroppen jag har idag är det svårt för mig att klara alla de fysiska momenten som krävs. Eller jag skulle klara de men dagen efter skulle kroppen vara däckad. Jag får hushålla med min energi för att orka.
– Det har varit ett drömyrke sen barnsben. Farfar var polis, pappa är före detta FN-soldat och beredskapspolis och min bror läser till det nu.
Madeleine blir väldigt engagerad så fort hon pratar om polisyrket och hennes driv är påtagligt. Exakt samma sak händer när hon börjar prata om sport och framförallt ishockey.
– När Djurgården spelar finns inte så mycket annat, när jag bodde i Stockholm missade jag inte en match. Sporten är inte intresse för mig utan en livsstil.
Efter sex år i Stockholm flyttade Madeleine hem till Borghamn igen och hon vet precis vad hon ska göra.
– Fokusera på mig själv, göra sånt jag mår bra av och umgås med människor som ger mig mer energi än de tar. Prioritera mig själv helt enkelt, säger hon med ett leende.