Havsörnarna är mäktiga med sina två meter mellan vingspetsarna.
Juhani Vuorinen har vigt större delen av sitt liv till att ringmärka fåglar. Han började redan vid 14 års ålder och har färdats tusentals mil för jobbet.
– Jag har hunnit med 1 600 ringmärkningsplatser och ringmärkt i åtta länder – alla nordiska och baltiska länder, men också i Tyskland. En större del av livet har jag lagt på ringmärkning. Vi jobbar inte bara åtta timmar när vi är ute. 180 dagar om året är jag ute och ringmärker, säger Juhani.
Juhani Vuorinen, 75, lägger fortfarande mycket tid på att ringmärka.
Det hela började med att en äldre man frågade Juhani och hans vän om de kunde klättra åt honom och räkna ägg i bon.
– Han kunde inte själv klättra så vi hjälpte honom. Efter det rekommenderade han oss som ringmärkare till ringmärkningsbyrån i Helsingfors.
Havsörnarna höll på att dö ut på 70-talet, men tack vare ett framgångsrikt projekt lever i dag 2 500 kring det svenska kustbandet och våra insjöar.
I 120 år har metoden använts för att ge oss ledtrådar om fågellivet. Juhani har varit med under 6o av dem.
I många studier behöver forskare hålla isär olika individer och i det arbetet är ringmärkning ett bra sätt. På så sätt kan man också se hur olika arter ökar eller minskar i population.
– I början var jag ute all ledig tid. Det var en livsstil, på den tiden kretsade allt runt strömstare. Varje sommar gjorde jag en semester för att ringmärka.
Klättrare Anders Winbladh på väg upp till ett havsörnsbo med ungar.
Ringmärkningen genomförs på olika sätt beroende på fågel. Man kan till exempel sätta upp fågelnät på öar eller längs havsbandet. De som märker rovfåglar och ugglor gör det i deras bon. Ytterligare en gren av ringmärkning är att man fångar fåglar i burar, i dem kan man även fånga större fåglar.
– När jag ska ringmärka fåglar som häckar på öar behöver jag en båt eller kanot. Jag har paddlat i alla åar i Östergötland. Det har blivit hundratals kilometer totalt. Det blev mer paddling förr när jag letade efter kungsfiskare. Numera vet jag mer var jag hittar dem.
Den ena havsörnsungen i bokorgen ovanför havsviken är redo att firas ned för att ringmärkas.
När det kommer till att ringmärka örnar behövs det även en klättrare.
– Jag har ett antal klättrare från Norrköpings klätterklubb som jag brukar kontakta. I somras hade jag en brandman som klättrade upp till bona.
Det är ingen lätt uppgift.
– Jag har haft med mig flera som har gett upp när de kommit fram till trädet. Och många har reagerat enormt när de tittat över bokanten där det ligger örnar med två meter mellan vingspetsarna. Det är adrenalinkickar av värsta slaget när de gör små attacker.
En havsörnsunge ringmärks av ornitologerna Niklas Hedenström och Juhani Vuorinen.
Mycket har förändrats under de år Juhani varit verksam.
– När vi klättrade på 60-talet hade vi inget med oss. Då kunde alla klättra utan klätterutrustning och skyddsutrustning hade man inte tillgång till. När vi klättrade till ugglebon började vi dock att använda hjälm mot ugglornas attacker, framför allt från slagugglan.
Ringen fästs på havsöringens vrist.
Själv har Juhani slutat klättra, men han vet många som trots hög ålder väljer att fortsätta.
– Det är som knark, har man en gång börjat kan man inte sluta. Jag känner 80-åringar som klättrar utan verktyg upp till bon. De kan klättra upp till bon som sitter så högt som 30 meter upp. Det är en utmaning; dels att hitta olika typer av fåglar och att fånga dem. Sedan är det själva känslan efteråt – att man klarade det och att man överlistade fåglarna. Kanske handlar det om en primitiv jaktkänsla.
Juhani Vuorinen är 75 år och har inga planer på att sluta ringmärka fåglar. Här är han redo att hissa upp den stora örnungen igen.
Våra inhemska örnar, kungsörn och havsörn, har ökat kraftigt i antal under senare år. På 70-talet var havsörnen på väg att utrotas på grund av påverkan från miljögifter såsom DDT.
Tack vare Projekt Havsörn, lett av Peter Hellström och tidigare Björn Helander, finns det i dag mer än 2 500 havsörnar vid den svenska kusten och insjöarna.
– Det är en riktig framgångssaga. Projektet har lockat hundratals frivilliga till att hjälpa till. Bland annat började man mata dem med döda grisar på vintern. Tack vare bra föda började havsörnarna må bra igen.
Klättrare Markus Korhonen ser en vuxen havsörn vända till den mäktiga bokorgen med ungarna.
Trots framgången kvarstår ett hot mot havsörnar, som gör att väldigt få lever ett fullt liv.
– Örnarna får i sig bly från ammunitionsrester. Blyet ligger kvar i magen på örnen och utsöndras. Till slut blir örnarna så förgiftade att de tappar sin flygförmåga. Då slutar det oftast med att de svälter ihjäl.
Havsörnspar före häckning i nybyggt bo. Boet kan väga uppåt ett ton.
I slutet av april och början på maj varje år brukar Peter Hellström flyga med helikopter för att leta örnbon och räkna ägg. Därefter rapporterar han koordinaterna till Juhani och vilka som han ska ringmärka.
– I slutet av juni kommer han att flyga på nytt för att undersöka hur många ungar som har klarat sig.
Juhani är 75 år och har inga planer på att sluta. Under vintertid lägger han många nätter på att ringmärka hornugglor.
– Sambon klagade och menade på att jag varit ute varje kväll. Men jag svarade att jag bara varit ute 26 nätter av 30 denna månad, säger Juhani Vuorinen.
"När vi klättrade på 60-talet hade vi inget med oss. Då kunde alla klättra utan klätterutrustning och skyddsutrustning hade man inte tillgång till", säger Juhani. I dag är det skillnad. Här är Anders Winbladh på väg ner.