Kultur är viktigt för 65-åringen.
– Jag läser massor med böcker, går på konserter och konstutställningar.
Men hon njuter inte bara av kultur, under nästan hela sitt yrkesliv har hon arbetat med den, som en av de där personerna som organiserar, bokar och söker ekonomiska medel.
– Själv är jag inte ett dugg skapande. Enda gången jag stått på scenen var vid en dansföreställning med amatörer nyligen.
Trots 42 år som Motalabo avslöjar dialekten att Gunilla har sina rötter utanför Östergötland.
– Jag växte upp med mina föräldrar och två yngre systrar i Eskilstuna, i en stadsdel som heter Fröslunda.
Pappan var industriarbetare, mamman hemmafru tills barnen blivit lite äldre.
– Då började hon också jobba på industri, kvällsskift. När pappa kom hem från sitt arbete gick mamma till sitt.
I bostadsområdet fanns nästan allt; affärer, skola och ett bibliotek som hon bar hem mängder av böcker från. Läsintresset kom från föräldrarna.
– Pappa var bokombud på sin arbetsplats.
Gunilla trivdes bra i Fröslunda, trots att området var ganska rörigt.
– Narkotika, sniffning, slagsmål med knogjärn och knivar var vardagsmat.
När det var dags för gymnasiet ville Gunilla gärna gå en nystartad estetisk linje. Men föräldrarna tyckte att hon skulle välja en linje där man blev något.
– Så jag gick 2-årig ekonomisk linje, men började som tandsköterskeelev på landstinget i Eskilstuna efter skolan. Jag kom till tandregleringen där och jobbade som tandteknikerbiträde. Det var intressant och jag tänkte att jag skulle utbilda mig till det.
Det blev dock inget av. Många i gänget hon umgicks i flyttade till Göteborg och Gunilla hakade på. Hon bodde i förorten Hjällbo och fick jobb på en tandteknikerfirma inne i stan.
– Det blev bara ett år i Göteborg, jag trivdes inte alls. Jag hade 45 minuter enkel resa till jobbet. Man orkade inte göra någonting när man kom hem på kvällen och det var inget roligt område att bo i.
Gunilla och henne dåvarande man flyttade tillbaka till Eskilstuna. Där föddes dottern Cecilia, nu 42 år. Sedan fick ex-mannen jobb i Motala och familjen flyttade dit 1978.
– Jag vet att jag tänkte ”Motala, vad är det?”
I Motala fanns inga jobb inom Gunillas bransch.
– Bara på en tandteknikerfirma i Boxholm. Men det var svårt att ta sig dit. Jag hade inget körkort, och Östgötapendeln gick inte som i dag.
Gunilla funderade över vad hon skulle göra. Hon var ju kulturintresserad och valet blev att läsa till kulturvetare på Linköpings universitet.
– Jag busspendlade dit. Det blev lite jobbigt med långa dagar och ett litet barn hemma. Pluggandet fick jag sköta på sena kvällar och nätter.
Hösten 1982 gjorde Gunilla praktik på Folkets hus i Motala, under chefen Knut Karlssons handledning. En tid som kom att få stor betydelse för henne.
– Knutte var ett otroligt stöd. Han fick människor att känna sig betydelsefulla. Man kan nog säga att jag fick min kulturuppfostran av honom.
Praktikanten anförtroddes många uppgifter ganska direkt och kände att hon hamnat rätt.
Efter avslutad utbildning har Gunilla jobbat inom Skådebanan, Konstfrämjandet, Folkuniversitetet och sedan några år på Kulturverkstan K-Ringen.
Här var hon 2017 med och drog igång projektet ”Egen Kraft”, en mötesplats för unga med funktionsnedsättning.
– Vi använde kulturskapande som arbetsmetod, säger Gunilla.
Det treåriga projektet, med medel från Allmänna arvsfonden avslutades vid årsskiftet.
– Vi vill gärna få igång en liknande verksamhet igen, säger Gunilla som menar att hon brinner för att jobba med människor som av olika anledningar befinner sig i utanförskap.
– "Egen Kraft” har hjälpt många att få struktur och bryta sin isolering. 54 procent av deltagarna har gått vidare till studier eller arbete.
Det märks knappt på Gunilla, men hon har en ärftlig hörselnedsättning som dök upp i tonåren och försämrats med åren.
– Jag uppfattar nästan ingen diskant, där hjälper inte hörapparaterna. Det kan vara jobbigt på möten där många pratar, man blir rent fysiskt trött.
Trots hörselnedsättningen lyssnar hon ändå en del på musik.
– Jag är fast i 60-talet med Jimi Hendrix, Janis Joplin och andra man lyssnade på då. Men det blir klassiskt, blues, jazz och folkmusik också.
”Motala, vad är det?” undrade ju Gunilla när hon skulle flytta hit 1978. Nu vet hon.
– En stad med rik natur runt. Vattnet gör jättemycket. Här vill jag bo!